Krönika
24 december 2019 09:43

”Hästar är en Guds gåva till mänskligheten”

SummeringNär Ridsports krönikör Elisabet Hoff summerar året blir det med tacksamhet och eftertanke. Att få uppleva närvaron med hästar är ingen självklarhet utan det är mer att se som Guds gåva till mänskligheten. En gåva som är värd att vårdas ömt.

”Hästar är en Guds gåva till mänskligheten”
Att kliva in i ett stall och uppleva samvaron med hästar kan göra samtalsterapi och lyckopiller överflödiga, menar Ridsports krönikör Elisabeth Hoff (bilden har inget samband med texten). Foto: iStockphoto/hedgehog94

Året går mot sitt slut. Dags för eftertanke. Lite ödmjukhet också. Tacksamhet. För hästarna som ställer upp på alla konstigheter vi hittar på med dem. Men också för att vi är så lyckligt lottade att vi över huvud taget har dem i våra liv. För det är långt ifrån någon självklarhet.

Häromdagen berättade en vän i stallet att hon är tvungen att ge upp hästarna. Jag vet hur lycklig hon varit över att vara tillbaka efter många år av ofrivilligt uppehåll. Som att komma hem igen. Åka och fodra tidiga mörka helgmorgnar, mocka, rida förstås, drömma om att få tävla lite någon gång. Men nu går det inte längre. När tårarna kom blev denna i övrigt priviligierade tvåbarnsmor skamsen. Kallade det lyxproblem.

Jag visste inte riktigt vad som försiggick därinne men jag var övertygad om att det var något helt magiskt.

Visst är det ett lyxproblem. Men man kan också se det som en existentiell fråga.

Img_1817 (kopia)
Elisabet Hoff.

Filosofen Jonna Bornemark är inne på den linjen. ”Kanske har vi i den artificiella intelligensens tidsålder rent av större behov än någonsin av relationer till annat levande som sträcker sig bortom det mänskliga”, skrev hon i en debattartikel om förhållandet människa sällskapsdjur i Dagens Nyheter nyligen.

Själv växte jag upp i folkhemsdrömmen Kärrtorp, några T-banestationer från Stockholms city, där det materiella var livets mening. Jag var för liten för att förstå vad som fattades mig, bara att det var något. När vi åkte genom Enskede i Volvo Amazonen pekade pappa på en stenbyggnad och sa att det var en ridskola. Det lyste i fönstren. Jag visste inte riktigt vad som försiggick därinne men jag var övertygad om att det var något helt magiskt. Vi åkte aldrig in och tittade. Jag fick vänta tills jag var åtta, nio år innan jag för första gången satte min fot i ett stall – och visste instinktivt var jag hörde hemma.

När jag var 15 år hade jag jobbat ihop pengar till en häst. Till stallplatsen också. Sedan dess har jag haft häst oavbrutet. Förutom ett vilset halvår i glappet mellan två hästar. Det var som att tappa fotfästet. Snacka om lyxproblem. Knappast något att gå till terapeuten med.

Men det behövdes varken samtalsterapi eller lyckopiller. Det räckte med att stiga in i ett stall, tills jag hittat en ny häst och kunde återgå till det normala. Det vill säga ett slit i ur och skur, aldrig sinande utgifter, skador, bekymmer – och det djupa välmåendet i att leva med häst.

Hästar är en Guds gåva till mänskligheten. Vårda den ömt.

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 24 2019.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden