Helylle

I den svenska ridsporten så blir det inte mer exotiskt än ”Baryard” eller ”von Eckerman”. Ridsporten är snart det svenskaste vi har i det här landet, mycket svenskare än till exempel alla julgranar och mellandagsrean.  Varför är det så? Var finns alla andra och tredje generationens invandrade svenskar i ridsporten? De skördar stora framgångar inom snart sagt alla andra idrotter, varför inte inom ridsporten?

Säkert så finns ett av svaren i traditioner. Det är nog ytterst sällan som de svenskar som invandrat till Sverige har hållit på med ridsport i sina gamla hemländer. Känslan för hästar överförs alltså inte från föräldrarna till barnen på samma sätt som den görs i ”genomsvenska” familjer.

Mellan en och två miljoner svenskar består av första eller andra generationens invandrare och inom denna stora del av befolkningen så har ridsporten ett svagt, eller obefintligt, stöd och upptagningsområde. Är inte det ganska konstigt trots allt?

Ridsport i Sverige är alltså bara en helyllesvensk tjejsport. En sport som attraherar ungefär trettio procent av den totala befolkningen.  Är inte det ganska synd? Hade inte Sverige som nation och landslag varit betydligt framgångsrikare med ett bredare upptagningsområde? Jag är dessutom säker på att ridsporten hade varit betydligt rikare och mer varierad.