Hettan gör det jobbigt

Nu kan vi även räkna med att ha rejäla åskoväder varje eftermiddag, så det gäller att vara på sin vakt. Häromdagen tog vi alla volontärer och några av hundarna upp till en hundstrand uppe vid New Smyrna, under tiden kunde vi se och höra åska över våra hemtrakter.

När vi kom hade det kommit massor av regn och vi förstod att det blåst rätt bra för vi hade grenar lite här och var. Det var sent och kolsvart ute och Diane och jag hjälpte varandra att fodra hästarna vid vårt nya ställe. Alla hästar var där, utom Chevez. Rädda för att han blivit träffad av en blixt och låg död nere vid sjön så satte jag och Diane de höga stövlarna på oss och hade varsin ficklampa och spade.

Anledningen till att vi tog spadar med oss var för att vi har en hel del ormar här, och en del av dem är giftiga. Vi måste vara extra försiktiga när det börjar bli blött och ju närmre sjön och floden stiger mot oss för det innebär att ormarna kommer börja leta efter torra ställen. Trots ficklampor kom vi från stigen ett par gånger och en kanot hade hjälpt oss att komma fram bättre, vattnet stiger fort här!

Vi hittade Chevez dock, han stod längst ner på markerna inne i buskarna och ville helt enkelt inte följa med oss upp. Tur var väl det, men vår promenad genom floder av vatten var lerig och blött.

Det är mycket som förändras för Wild Horse Rescue Center just nu, med flytten till ett större ställe med mer möjligheter och ett ökat intresse för volontärprogrammet och därmed också fler volontärer är vi just nu i en position att förändra våra rutiner och vanor.

Jag har to-do-listor för både mig och Diane och kämpar på med mina scheman varje dag. Det är svårt för mig att både vara med volontärerna och arbeta med dem och hästarna, samtidigt som jag måste sätta mig ner för att planera och hjälpa centret med deras kommunikation såsom hemsida och Facebook.

Samtidigt som det tar mycket tid att organisera volontärerna är de en enorm hjälp för centret, och utan dem hade vi inte kunnat expandera. Tack vare volontärerna har vi den senaste veckan kunnat jobba med flera av våra hästar dagligen.

Vår nya vildhäst och burro gör riktigt bra ifrån sig, tack vare cane poling (en bambustav vi använder som förlängning av en arm/hand) så kan vi nu börja röra dem. Vår vildhäst kan vi inte röra utan hjälp av vår cane pole än men vår stora burro gillar uppmärksamheten och låter oss nu röra manke, rygg och nacke utan problem. Imorgon ska vi börja arbeta mer med hennes ansikte och huvud, och sakta börja introducera repgrimma för henne.

För ett par dagar sedan under våra morgonsysslor upptäckte vi att Malices mustang Zen som vi använder som ridhäst hade ett helt blått öga. Min första teori var att hon hade fått något i ögat och att “dimman” var en riktigt illa reaktion på det.

Vi tog ut Dr Seiler som sa att det kunde antingen vara det, eller att Zen led av “moon eye” vilket är en sjukdom hästen kommer ha livet ut. Det gör ont, och om man inte kan få ner dimman och hindra den från att blomma upp igen så kan man bli tvungen att operera ögat. Han gjorde en behandling i vilket fall eftersom behandlingen var densamma oavsett om det var en skada eller en sjukdom.

Hennes öga är precis likadant nu som när det började, vilket innebär att behandlingen inte funkar. Det är ett dåligt tecken, och det lutar mot att hon har “moon eye”. Vi ska ta henne till en klinik på tisdag, och förhoppningsvis kan de diagnostisera henne där och ha någon sorts behandling att prova.
/LOVISA