Hoffs VM-minne: ”Ett under att det inte gått helt åt helvete”

Jag är alltid kluven till fälttävlans terrängprov. Å ena sidan fascinerad, full av beundran. Hur häftigt är det inte att se en perfekt runda. Å andra sidan en liten klump i magen av oro för att något ska hända.

Snacket om banan i Normandie hade gått redan innan terrängdagen. Att marken i det starkt kuperade området, inte skulle hålla som underlag. Nu hade det regnat rejält och nej, det såg inte bra ut. Det dröjde inte länge innan första hästen gyttjebadade.

Hästarna fick jobba hårt. Backe upp och backe ner. Underlaget sög och ryttarna drog ner på tempot.

När det drog ihop sig för svenskarna Anna Hilton, Dag Albert och Malin Pedersen, var det dags att ta sig till start och målområdet och den mixade zonen dit alla ryttare går för att möta press, radio och TV efter målgång.

Malin hade gått i mål. Lättad, trots en utbrytning.  Men var var Anna? Något hade hänt där ute i banan, exakt vad var svårt att uppfatta. Ett fall.
Åh nej, i n t e  d e t.

Så äntligen kom de i backen nerifrån banan. Först hästen Matrix. Blöt och uppskärrad men till synes oskadd. Lite senare Anna, lite lerig och mer grästuvor på hjälmen, men till fots. Först med nedslagen blick, men sedan leende. Tack och lov. 

Teamet försökte styra hennes steg mot läkartältet. Men nej, hon skulle absolut gå och prata med oss journalister först.

Så stod hon där, härliga Anna, då 51 år, tilltufsad och hög på adrenalin och svarade villigt på alla våra frågor. Precis som hon gjort varje dag.

Lite förvirrad över vad som hänt där på fjärde hindret från slutet, ett vattenkomplex, men tacksam över att hästen verkade okej. Hon tyckte så synd om sin häst som hade kämpat så bra i leran och tyckte det var oschysst att lägga ett tufft vattenkomplex så nära slutet. 

Själv mådde hon ”hur bra som helst”. ”Lite stel, men  man är ju inte så ung längre”. Så bra man nu kan må när man just har brutit armen på två ställen, varav den ena behövdes opereras.

Men det visste ingen av oss journalister när vi gick till presstältet, knackade ner våra nyheter och tryckte på sänd. Inte heller visste vi vad som egentligen hänt där ute på banan. 

Så kom min fotograf med bilder. Av banans alla hinder valde han att stå just vid detta. (Vattenkompex är alltid spektakulära). Det hade varit ett riktigt otäckt fall. En grov ihakning och ett fall rakt ner, nära en full rotation. Ett under att det inte gått helt åt helvete. 

Fotografen var skakad. Jag också. Jag vänjer mig aldrig. Det blev en ny, uppdaterad nyhetstext.

Anna Hilton fick senare gult kort för farlig ridning, hästen var trött och hon kom för långsamt in på olyckshindret. Men vad göra när det är mästerskap och pressen är på och andra betalar kalaset.

Dag Albert, som blev bästa svensk i terrängen, gick i mål efter Anna. Han var mycket tydlig om underlaget och sa att han aldrig skulle ha startat om det inte hade varit VM och han ridit i ett nationslag. Snacket gick om att det var en utbredd åsikt bland VM-ryttarna.

Men det var det ingen på presskonferensen som ville kommentera. Som vanligt.

En häst dog. Strax efter målgång föll Harry Meades 13-årige Wild Lone ihop och dog. På presskonferensen såg dock ryttaren inget samband mellan den tunga banan och dödsfallet.

Visst, ryttarna känner sina hästar bäst och vi kan bara citera, inte spekulera. Men det var onekligen inte en terrängdag som fick tvivlarna att älska fälttävlan. 

Detta är en personligt skriven text där skribenten själv står för sina åsikter.