I ett team är man aldrig ensam

Jag skulle kunna leva på frukost resten av mitt liv om jag var tvungen att välja. Hur som helst så försöker jag smått planera min dag när jag står och mockar mina spånboxar. Jag vet att det kommer kunder och vanligtvis så brukar de komma runt lunchtid och jag har ändå minst tre hästar att rida. Att tro att jag kan rida Zalza under dagen är uteslutet så hon fick helt enkelt ha sin vilodag idag istället för på torsdag.

Precis när jag började se fram emot att få äta min tallrik fil med müsli så visar det sig att två hästar ska med en transport. Egentligen hade jag lite lust att kasta upp armarna mot skyn och skrika: ”WHY!? WHY ME?” men nu så är ju livet fyllt av värdelösa i-landsproblem och tråkigt nog lever vi inte i en film så det var bara att fixa fram hästarna och få dem iordning, end of story.

Nu fick ju jag min fil i alla fall bara ett par minuter senare och den som tror att man kan hålla på att tjafsa om tider när man ger sig in i hästvärlden professionellt, den kan bara vända och gå hem igen. Är man så ovillig att arbeta att man hänger sig upp på de tider som man kontraktmässig är lovad så har man nog inte förstått vad hästar är för något. Alltid händer det något och det får man vara beredd på. Nu var det här en bagatell, men ändå ett exempel.

Man kan inte grina illa för att en kollega ringer och ber om hjälp trots att man är på lunchrast så är det bara att traska ut och hjälpa till. Att jobba på ett sånt här stort ställe som jag faktiskt gör så finns det inte något som heter egoism. Det fungerar inte då. Vi jobbar ju i ett team och då måste alla arbeta som i ett team. Vi hjälper varandra och ”håller varandra i handen” som Andreas så fint sa på morgonmötet förra veckan. Skulle en i vårt team helt plötsligt få för sig att hitta på saker som inte finns inplanerade i det ”systemet” som vi har så påverkar det alla.

Man måste alltid ha en basrutin och utöver det så måste vi alltid utbyta information. Rutinerna så som morgonstall, fodringar och hästarnas motion kan vi aldrig gå runt. Sedan måste man pussla ihop det med allt annat. När vi exempelvis måste klippa hästar, städa någonstans osv… När jag var stallchef var detta min största och viktigaste funktion. Jag skulle ha överblick över hela systemet och all information gick igenom mig.

Att arbeta i ett stort team är en utmaning för alla men vi trivs väldigt bra med varandra. Jag har hört många mardrömshistorier om team där folk inte pratar med varandra och skiter fullständigt i allt som inte har med personens huvuduppgift att göra. Då känner man sig otroligt lyckligt lottad när man sitter där man är. Det är ganska så otroligt egentligen! Jag har jobbat här sedan november 2010 och det har aldrig någonsin varit så här och då är det ändå ett helt annat team än vad det var när jag började här. När vi var på JBK horse show med 22 (!) hästar så var det många som kom förbi och förundrades över hur fantastiskt vårt team verkade vara. Vi var glada och hjälpte varandra och andra hela tiden. Men vad finns det annars för alternativ?

”Happiness is only real when shared” – Into The Wild.
Vi kan inte bli ett av världens främsta försäljningsstall om vi inte jobbar dit tillsammans.

Nu har vi alla varit och köpt pizza och myst tillsammans i soffan eftersom Steff (en dressyrelev) snart ska bli kidnappad tillbaka till Holland. Jag sitter och lyssnar på Al Capinos inspirerande team talk, läser det jag skrivit och blir nästan lite gråtfärdig över hur glad jag är att få vara en del av den här gruppen med människor. Låt dig inspireras:

Kram på er alla!