Idrottsforskaren: ”Förbundet vill inte se de fel som har begåtts”

I den nysläppta radiodokumentären Hästkarlar och stalltjejer redovisas flera fall där Svenska Ridsportförbundet trots signaler om misstänkta trakasserier och övergrepp har låtit vederbörande fortsätta hålla träningar och anlitas av förbundet på olika sätt.

Ett par dagar efter att miniserien i tre delar kommit ut publicerade Ridsportförbundet ett uttalande på sin sajt där det bland annat slogs fast att ”Dessa allvarliga samhällsproblem förekommer dessvärre på alla platser där vi människor befinner oss. Det går dock att minska genom riktade insatser och det är någonting som Svenska Ridsportförbundet har lagt mycket resurser på över tid”.

-Jag reagerade verkligen på förbundets uttalande efter dokumentären. Inte någonstans inser eller medger man misstag och med det visar man som förbund inte heller empati för de som utsatts, säger Susanne Johansson, forskare vid Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) som nyligen presenterat en ny rapport om hur idrottsförbund i Sverige arbetar med frågorna kring sexuella övergrepp.

Valde fel väg

I rapporten stack Ridsportförbundet ut i positiv bemärkelse, men agerandet efter dokumentären, går i en helt annan riktning tycker Susanne Johansson.

– Det kan handla om komplicerade fall svåra att ta ställning i, men som förbund måste man visa förståelse för unga personer i beroendeställning. Ridsportförbundet säger sig vilja få bukt med problemen, men tycks ändå inte vilja medge eventuella fel som har begåtts. Och hur ska man då kunna bli av med problemen? Jag tycker också det är konstigt inte de inte nämner dokumentären i sitt uttalande, det borde ligga i förbundets intresse att ta tillfället att synliggöra detta och vara med och lyfta de här sakfrågorna på ett självkritiskt sätt istället för att försöka släta över det hela, säger Susanne Johansson som anser att uttalandet i pressmeddelandet går stick i stäv med vad förbundet utger sig jobba för.

I den rapport som Susanne Johansson presenterade 2021– där hon undersökt de tio största idrottsförbundens arbete mot sexuella övergrepp, trakasserier och utnyttjande mot barn och ungdomar- fick många förbund underkänt. Ridsportförbundet däremot utmärkte sig på ett positivt sätt.

– Där verkar Ridsportförbundet ha haft högre prioritet på trygg idrott jämfört med många andra förbund de senaste åren. Samtidigt är det väldigt många som nästan inte gjort någonting alls. Så om Ridsportförbundet är relativt bra kan det också bero på att de andra är så dåliga, konstaterar Susanne Johansson.

”Det finns verktyg att ta till”

Hon intervjuade nyckelpersoner och granskade webbplatser och styrdokument för att få en bild av vad förbunden gör för att unga ryttare, friidrottare, simmare, gymnaster, basket-, fotbolls-, handbolls-, innebandy-, tennis- och hockeyspelare ska känna sig trygga på sina respektive arenor när de idrottar. Och hon såg att Ridsportförbundet redovisar fler konkreta åtgärder än de flesta andra förbunden.
– Det finns verktyg att ta till, inte minst när det handlar om disciplinärenden. Inget av de andra förbunden har skrivit in värdegrunden i sina stadgar till exempel, konstaterar hon.

”Ridsportförbundet vill ha relativt mycket kontroll”

Ridsportförbundets webbplats har mycket material och underlag till utbildningar för att hålla stallmiljön fri från sexuella trakasserier, mobbning och övergrepp. Där finns kontaktuppgifter till  ”medlemsombudsmannen”, dit man kan vända sig för att få hjälp vid konflikter och trakasserier. Funktionen bemannas av personal vid Ridsportförbundets kansli. Via webbplatsen går det också att nå disciplinnämnden.
– Min uppfattning är att Ridsportförbundet vill ha relativt mycket kontroll och gärna ser att man rapporterar övergrepp till förbundet, snarare än till den lokala nivån.  Det finns för- och nackdelar med båda alternativen. Förbunden har kanske mer resurser än distrikt och föreningar. Samtidigt behöver ju åtgärderna vara nära verksamheten, säger Susanne Johansson.

Att erkänna att barn och ungdomar faktiskt utsätts för sexuella övergrepp i stallen, på nätet, i simhallar och i bollsporternas omklädningsrum, borde vara alla idrottsförbunds prio, enligt forskaren.
– Allvarliga sexualbrott är en fråga för polisen. Det är extremfall och inte den vanligaste typen av problem. Men olämpliga beteenden, det är sådant som händer hela tiden. Där är det svårare att agera, för vad är rätt och fel? Vad har ridskola, ledare och chefer för ansvar och hur tillämpas värdegrunden i konkreta fall?

Lönar sig inte att lyfta frågorna

Susanne Johansson tror att idrotten drar sig för att ta upp frågor runt övergrepp och kränkningar mot barn för att inte skrämma upp folk.
– Ingen idrott vill ha en tystnadskultur men förbunden är ännu inte helt beredda att bryta mot normen eftersom det innebär en risk. Om man börjar synliggöra problemen kan det också leda till oro och rädsla. Idag lönar det sig på sätt och vis att inte lyfta de här frågorna.

Arbetet mot övergrepp hänger ofta på att det finns eldsjälar som brinner för frågorna, kanske på grund av att de själva har varit drabbade eller känner någon som varit utsatt, säger hon och lyfter även de känslor av skam och skuld som ofta tynger och tystar dem som blivit utnyttjade. De lägger skulden på sig själva.
–  Och det finns en rädsla för att inte bli trodd. Det är ett stort steg att göra en formell anmälan. Man gör sig obekväm och riskerar ganska mycket.

Men går sexuella övergrepp att stoppa?
– Sexuella övergrepp kommer alltid att förekomma inom idrotten. Men vi kan bli bättre på att förebygga och ta hand om situationen när det väl händer. Och vi ska förstås ha en nollvision, säger Susanne Johansson.

– Men för att nå dit är steg ett att sluta släta över. Ridsportförbundet borde ha agerat annorlunda och tagit chansen att visa stöd för de utsatta, synliggöra problem och skapa samtal i samband med dokumentärerna i Sveriges Radio, säger hon.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 7/2022.