Journalisten bakom Hästgården: ”Man vågar inte säga emot”

Tidigare i veckan vann skaparna av P1-dokumentären Hästgården Stora Journalistpriset berättarklassen.

Daniel Velasco är en av skaparna och han har prisats för flera radiodokumentärer om missförhållanden och övergrepp, bland annat inom psykiatrin och ungdomsvården. När kollegan Robert Barkman gjorde honom uppmärksam på fallet med Hästgården blev han intresserad och valde att kliva in i projektet.

Hur tänkte du när historien rulllades upp?
– Robert hade redan börjat göra intervjuer med dem som var där på 90-talet, det var starkt material. Personer som tidigare förnekat allt kategoriskt, till och med i rätten, trädde fram och berättade att de själva utsatts för övergrepp. Historien var viktig att berätta, kände vi.

Varför då?
– Det finns en tystnadskultur inom allt som har med övergrepp att göra. Man vågar inte säga emot. Samhället normaliserar och lägger ofta locket på när det händer. Det här var en gammal berättelse och då fanns det en chans att i efterhand visa att även offer kan ljuga och förneka.

Ser du några likheter mellan stallvärlden och de miljöer som du tidigare har skildrat?
– Ja, just att det finns en stark beroendeställning. Det kan det göra inom ungdomsvården och psykiatrin också. Där är man ibland inlåst med folk som kan missbruka sin makt. I stallvärlden är man förvisso inte inlåst, men man kan vara starkt beroende av personer ändå.

Hur då?
– Jag har förstått hur otroligt viktiga hästarna och stallet kan vara, särskilt i en ung människas liv. Att vara med dju- ren är inte bara en sport, det är en livsstil. Helst vill man vara i stallet jämt. De personer som styr över det blir väldigt viktiga. De sitter på all makt och mellan exempelvis stallägare och elev uppstår en stark beroendeställning.

Vad har förvånat dig mest?
– Att så många berättat om att de varit drabbade. När vi kontaktat tidigare elever har många först förnekat att de varit utsatta. När vi förklarat att man inte behöver träda fram med namn så har det kommit fram saker. Vissa personer berättar att de varit med om hemska saker utan att riktigt inse allvaret.

Incidenterna på Hästgården är inte de första i sitt slag inom svensk ridsport, förmodligen inte de sista heller. Vad tänker du om det?
– Jag har förstått att det finns många
fler fall, och att flera dömda förövare har fått fortsätta inom sporten. Det är riktigt knasigt. Ingen verkar se sig som ansvarig, varken på individ- eller organisations- nivå, det är alltid någon annan som borde ta hand om problemet. Alla slår ifrån sig. Det är synd, det går ju att göra något.

Vaddå till exempel?
– Man skulle exempelvis kunna uteslutas och inte tillåtas arbeta organiserat med barn och unga, om man döms för övergrepp. Klubben och gården vi beskrivit har tillåtits vara organiserade via Ridskolornas Riksorganisation, Svenska Ridlägers Riksförbund och Svenska Ridsportförbundet fram till helt nyligen, trots att man där känt till att ridläraren var dömd.

Vad har ni fått för mottagande sedan publiceringen?
– Mestadels positivt, hög lyssning jämfört med andra dokumentärer och mycket debatt, framför allt i sociala medier.

Kommer du att arbeta vidare med reportage från stallmiljö?
– Vi får se, det kan mycket väl bli uppföljningar. Det finns många andra intressanta fall, har vi sett i arbetet med den här dokumentären.

Denna intervju publicerades i pappersupplagan av Ridsport, nr 12/2018, och återpubliceras med anledning av att skaparna av Hästgården vunnit Stora Journalistpriset.