Blogg
7 juli 2014 14:34

Komma-iväg-kaos

Jag har tidigare skrivit om hur det kan vara när man ska resa bort. Om hur man ordnar för hästarna in i det sista och nästan glömmer sin egen packning. Att komma iväg på tävling brukar vara ett litet sjöslag det också.

Det blir nästan alltid något tjafs innan vi kommer iväg. Ibland kan det hända något som rör till det utöver det vanliga, som nu i fredags. Vi skulle till Ljuslingsbacken nära Skövde. Saga ledde Svenska Cupen som skulle avgöras där. Vi hade aldrig varit i Ljuslingsbacken förut.

Maken var i utlandet på jobb. På morgonen kom jag ut i stallet, vet inte vad jag skulle göra exakt men jag hade morgonrock och gummistövlar på mig. Då kom Saga springande.
– Mamma, Mumin är lös, jag har jagat honom i 40 minuter!

Mumin är vår isabellfärgade minishetlandshingst. Nu såg jag honom borta i hagen bland grannens islandsston. Om man är 76 centimeter hög finns det ganska många stängsel man utan problem kan komma under, och är man hingst söker man förstås upp en flock med härliga ston! Han svassade runt dem i passage och tyckte att han var döläcker. De tyckte inte de. Då och då gjorde ledarstoet utfall mot honom och började jaga honom.

Nu upptäckte jag att mina storhästar hade raserat ett stängsel på ett annat ställe. Åååhh! En lös hingst och ett stängsel som ligger ner. Det är inte vad man behöver när man ska iväg på tävling!

Så snabbt jag kunde fixade jag stängselhelvetet och sen försökte jag hjälpa till att få tag på den lilla råttan. Ett islandssto ville verkligen ha ihjäl honom så vi försökte få bort honom från flocken. Vi sprang över en yta på flera hektar. Svetten lackade. Jag hade inget under morgonrocken och det var inte härligt med gummistövlar utan strumpor.

Efter en timme var vi helt desperata. Det gick verkligen inte att ta honom. Då fick jag snilleblixten. Jag ringde min granne Max som är westernryttare.
– Kan du komma och kasta lasso?

Det kunde han. Jag sprang in och slängde på mig ett par shorts och en t-shirt. Snart var Max där med ett lasso och sina två vallhundar. Jag är grymt imponerad av hundarna som effektivt vallade shettisen så att Max kunde få lassot på honom. Sen blev det hagbyte för lillhingsten och hans kompisar, det tog sin lilla tid det också.

Efter detta skulle jag iväg och hämta ett hyrsläp (jag får ju inte köra mitt eget och den saken är inte riktigt löst än). Följaktligen var vi två och en halv timme försenade när vi äntligen kom iväg. Tanken var att Saga skulle ha varit med på terrängbanvisningen 19.30, men det var kört att hinna. ”Det känns som om vi har glömt nåt” sa Saga.

Nu var det 45 mil att köra. När vi kom fram skulle vi hitta stallet där ponnyn skulle övernatta, hitta till tävlingsplatsen och hitta ett hotell inne i Skövde, hitta en nattöppen bensinmack, i den ordningen. Jesus vilken rondellsnurr det är på vissa ställen i Sverige! Rondellerna snurrade i min skalle när vi släckte efter midnatt. Sen upp tidigt igen.

På förmiddagen var det hoppningen och dressyren, det gick bra. Nu kom vi på vad det var vi hade glömt: armbindeln för terrängen. Delar av dagen gick åt till att försöka få låna en sådan av någon. Till sist fick vi hjälp av Maria Bredberg. På kvällen gick terrängstarten. Öronen framåt och inte en tvekan på ett enda hinder, superbra tid. En klockren ritt trodde vi. Men så hörde jag i högtalarna ”Nummer 608 är felfri…men har inte ridit hinder nummer femton”.

Hörde jag rätt? Jag såg Saga hoppa av ponnyn därborta alldeles överlycklig. Hon trodde att hon hade vunnit. Men så såg jag överdomaren gå bort till henne. Och jag såg hur hennes värld rasade. Hon hade ridit den perfekta rundan – förutom att hon missat hinder nummer femton. Hon var diskad.

Hon grät hejdlöst i över en halvtimme. Det skar i mig att se henne så bottenlöst ledsen. På vägen hem pratade vi om vikten av att gå banan ordentligt. Vi har nämligen en gång tidigare varit med om just det här här. Fyra gånger säger tränarna att man ska gå banan, men så blev det inte denna gång. Själv kan jag inte gå banan fyra gånger på grund av mina diskbråck, jag blir ungefär tregradigt halt efter bara en gång.

Men jag kunde ha sett till att hon gjorde det, och sen skulle jag ha förhört henne på banan med banskissen i min hand. Varför gjorde jag inte det??

Det är lätt att vara efterklok. Hur som helst kom Saga fyra i cupen. Vi hade precis packat in allt, även ponnyn, och skulle åka hemåt när vi hörde i högtalarna att Saga var välkommen till prisutdelningen. Hennes ansikte var alldeles svart av runnen mascara, men nu lyste hon upp. Det var lite plåster på såren. Men stackars ponnyn. Ut igen, på med sadel och träns och in på banan.

Win some or learn some, sånt är livet. Den här gången var det learn. Jag har varit med om tävlingar som gått bra även om det varit kaos innan och jag har varit med om att det har gått dåligt trots att man kommit i tid och haft allting i ordning. Det positiva är att vi nu har varit i Ljuslingsbacken där SM går i september, det finns ett stall vi kan hyra in ponnyn i och ett billigt hotell som vi hittar till.

Man kan inte förutse allt, som att man kan bli tvungen att  jaga hingstar och laga stängsel innan man kan åka. Men ju bättre koll man har innan, desto mindre energi och fokus spiller man åt höger och vänster. Den där armbindeln till exempel, det var ju lite onödigt. En sak är iallafall säker. Vi kommer aldrig slarva med bangången igen. Oavsett omständigheter.

/Ulrika

PS Och för er som eventuellt undrar vad Saga tycker om att jag skriver det här, så är det helt okej med henne. Hon har läst och godkänt 😉

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden