Kommentar om världsettan: ”Då hade något förändrats”

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Peder Fredricson (@pederfredricson)

Det var under den traditionella pressträffen med hoppryttarna vid OS i Rio 2016 som jag märkte att något hade hänt, något hade förändrats, hos Peder Fredricson.

Det var något med hur han formulerade sig, det var något med hur grundad och fokuserad han verkade vara – små detaljer som jag inte hade känt tidigare. Ridsports Annelie Frank.

Jag vet att jag frågade om det här med medaljchanser, vad han trodde om det. Som jag minns det var min fråga ganska ledande, mer ett påstående och något i stil med ”när du är i den här formen och sitter på den här hästen (H&M All In), visst måste du ha medalj i tankarna?”.

Och det hade han. Och han tog – som bekant – ett individuellt silver, vilket blev hans stora genombrott och gjorde honom känd även utanför ridsportens kretsar.

Vid den tiden hade jag följt och skrivit om Peder Fredricson i över 15 år. Sett honom utvecklas från en genomsnittlig hoppryttare resultatmässigt. Han vann en hel del här hemma i Sverige och kunde knipa någon internationell placering på ett trestjärnigt meeting här och där. Och jodå – han hade också redan en lagmedalj från OS Aten på meritlistan.

Alltså ganska långt ifrån att vara världsetta, som han är i dag. Och ganska långt i från att snacka individuella OS-medaljer.

Men då, vid pressträffen i Rio 2016, blev det så uppenbart att han verkligen var på väg mot något annat. Att han inte tänkte nöja sig med att vinna Strömsholmstävlingarnas Grand Prix-hoppning, liksom.

Det var något med hur han formulerade sig, det var något med hur grundad och fokuserad han verkade vara – små detaljer som jag inte hade känt och märkt tidigare. Det var något med förhållningssättet till sig själv, till sin egen prestation och kapacitet som inte hade funnits där tidigare.

Nu vet vi att han hade tränat mycket mentalt inför OS i Rio. Tränat för att kunna hantera press av olika slag, tränat på att kunna vara i sin egen bubbla, fokusera på sin egen uppgift oavsett vad som händer runtomkring.

Nu har vi vant oss vid att se världsettan i det tillståndet. Han har utstrålat samma saker under EM i Göteborg 2017 där det blev individuellt guld, VM i Tryon 2018 där det blev lagsilver och nu senast under OS i Tokyo och EM i Riesenbeck.

Naturligtvis har det funnits andra betydelsefulla saker i Peder Fredricsons väg mot platsen som nummer 1:

• Han är en mycket skicklig ryttare, som har förstått vikten av att både lyfta och utveckla det som han redan är bra på och samtidigt kunna identifiera och arbeta med det som kan bli bättre.
• Han har byggt upp ett team runt sig, där alla har som uppgift att se till att han och hans hästar är bäst när det gäller.
• Hans fru Lisen Bratt Fredricson som med sin kunskap och sitt strategiska tänk har bidragit stort till framgångarna.
• Hans egen kreativa konstnärssjäl. Att han vågar tänka utanför boxen, prova nya saker och utmana gamla sanningar.
• Huvudsponsorn H&M som kom in i början av 2000-talet.
• Hästägarna, inte minst Charlotte Söderström och Astrid Ohlin.

Jag tror också att utvecklingen av det svenska landslaget i sig har betytt mycket för Peder Fredricsons resa – att de lyfter, inspirerar och peppar varandra. De andra svenska guldryttarna från Tokyo, Henrik von Eckermann och Malin Baryard Johnsson, som båda gick i guldlaget i Tokyo tillsammans med världsettan, ligger nu på plats 8 och 50 på världsrankningen.

Men alla de här sakerna – hästägare, strategier, sponsorer, team, kreativitet och ridskicklighet är det många, många som har. Och de sakerna hade Peder Fredricson på plats redan före genombrottet i Rio 2016. Men den stora skillnaden – som jag ser det – är det mentala. Förmågan att hålla fokus, förhållningssättet till sig själv, sporten och prestationen är saker som jag inte har kunnat identifierat hos andra världsryttare på samma sätt som hos den svenska världsettan.

Till sist: Att leva innebär också att växa. Detta gäller Peder Fredricson också. Att ta sig igenom saker som till exempel ordentliga svackan han hamnade i efter medaljen i Rio. Att bilda familj med allt härligt och utmanande det innebär. Att åldras. Att hantera sina relationer. Peder Fredricson lever verkligen sitt liv, och det måste också rimligen ha hjälpt till att ta honom dit han är i dag: världens bäste hoppryttare.

Detta är en kommenterande text, baserad på skribentens erfarenheter och egna slutsatser.