Krönikören om ett mästerskap som många ratar

Min förra sportkrönika handlade om det speciella med att rida i lag, i en sport som egentligen är individuell. Om glädjen, den extra nervositeten, nerven som kan få en ryttare att prestera det lilla extra.

Med början i midsommarhelgen och en halv vecka framåt kunde jag uppleva allt detta när Nordic Baltic Championships avgjordes på Flyinge. Det var allt från ponny, över children, juniorer och young riders till seniorer. Det var dressyr, paradressyr och hoppning. Överallt kändes spänningen och glädjen, gemenskapen och den obeskrivliga lyckan.

Överallt kändes spänningen och glädjen, gemenskapen och den obeskrivliga lyckan.

I vanlig ordning tillbringade jag mest tid kring hoppbanan och koncentrerade mig, den här gången, framför allt på ungdomsryttarna. Jag fick se hur det svenska gänget via strålande ritter tog sig upp på silverplats bakom de duktiga danskorna. Glädjen var så kompakt att den nästan gick att ta på, vare sig ryttarna var iklädda röda danska landslagkavajer eller hade tre kronor på bröstet.

De som red för blågult gjorde det fantastiskt bra, men samtidigt undrade jag, precis som efter studier av seniorernas startfält, var de högst rankade var. Och då menar jag de som, i ungdomssammanhang, kan vara EM-aktuella. Så jag frågade förbundskapten Henrik Lannér och han berättade att han fått massor av återbud.

Det är så klart okej att tacka nej om hästen inte är fräsch, men herre-jösses, här erbjöds en tillfällighet att få rida ett mästerskap och vara med i ett lag. Låt vara att just NM inte har världens högsta status numera, men ändå.  

Så som NM:s lagtävlan är upplagd (ungefär samma som på EM) innebär det att man här kan skaffa sig unik och rejäl rutin. Sex ryttare är med i första klassen, därifrån tar förbundskaptenerna ut de fyra bästa och de två övriga fortsätter individuellt. Samtliga sex ryttare får medalj.

Den individuella NM-tävlingen följer samma mönster som de stora mästerskapen: tidshoppning, två rundor laghoppning, en vilodag och sedan slutfinalen i två rundor. Det är för värdefullt att tacka nej till om man siktar på en karriär på hästryggen. Även om man varit med en del tidigare.

Det är för värdefullt att tacka nej till om man siktar på en karriär på hästryggen.

Lagtävlingskonceptet är så bra att man ska fortsätta med det på EM. Meningen var att det enbart skulle införas temporärt men sedan alla de olika ländernas lagledare gått ihop beslöts det av FEI att det skulle få fortsätta.

”Det är väldigt inkluderande regler”, menar Henrik Lannér, och det har han väldigt rätt i.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2022.