Ponnymamman: ”Låt barnen mocka själva”

OBS! Det här ett blogginlägg från 2014, reds anm.

Överallt träffar jag dem: serviceföräldrarna. De som passar upp och assisterar. Som gör nästan allt åt ungarna. På tävling är det väl en sak att finnas till hands. Den som ska tävla behöver fokusera. Men hemma i vardagen? Varför ska man vara en betjänt då?

Hur har det blivit så här? Jag har funderat massor på det. Vi som har barn idag är livrädda för att vara dåliga föräldrar. Det är nästan det värsta vi kan tänka oss, och vi sliter oss blå för att göra rätt. Problemet är bara att ingen riktigt vet exakt vad som är rätt. Den saken varierar med vilket decennium man råkar vara förälder.
Dagens föräldrar. Vi är är ängsligt tillagsinställda. Barnen ska bara ha roligt och allt är förhandlingsbart.

Vad handlar det om? Dåligt samvete och oro? Vi jobbar mycket, många separerar, världen är i kris och på nätet frodas ondska och elakhet. Det är mänsklig att i detta vilja vara sitt barns räddande ängel.

På många sätt är dagens föräldrar bättre än gårdagens. Vi har mer kontakt med våra barn och engagemanget är större. Sedan finns det alltid barn som saknar föräldrastöd, men generellt sett har nog ingen föräldrageneration stått så nära sina barn som dagens.

Men ibland går det lite långt. ”Jag måste serva min dotter, för hon har så mycket annat” säger en mamma. ”Det är min uppgift att mocka” säger en annan. ”Jag mockar alltid, det går fortare då” säger en pappa.

Jag fattar inte hur det kan vara en mammas uppgift att mocka, och jag tycker det är bedrövligt att allt alltid måste gå så fort. Minns min egen barndom då tiden i stallet var nästan obegränsad. Vi levde i stallet, lekte, hängde där i timmar, hela dagar. Totalt stressfritt.

Idag hänger mamma eller pappa vid boxdörren och man ska vara därifrån efter en timme och 45 minuter prick. Eller så ringer de och kollar hur barnet ligger till till i tidsschemat, för idag är det skjuts som gäller snarare än cykel eller buss.

Dagens barn. De har mer engagemang, men också mer stress. Och mindre frihet.

Sen har vi föräldrarna som mockar för att de är rädda att barnen ska sluta rida om de inte slipper det jobbiga. Jag har en kompis som gjorde så. Barnen skulle bara ha roligt i stallet, annars kunde de tappa intresset! Båda hennes barn slutade rida.

Jag har aldrig trott att det går att curla barn till ett större intresse för något. Att Saga skulle mocka själv var ett krav för att få ponny. Jag har förutom förvärvsarbete och allt annat som ingår i livet en gård att sköta. Med artros i båda axlarna och diskbråck i ländryggen. Jag vill gärna hinna och orka rida något själv också.

När jag och Sagas pappa fick möjlighet att resa bort några dagar i höstas fick Saga ensam sköta stallet med då tio hästar; sex i stallet och fyra i en lösdrift. Mormor kom för att bo på gården och fick checklistor.

En annan mamma tyckte att det var en helt orimlig sak att lägga på en 14-åring, men jag tänkte att det var dags att hon fick prova på att ta hand om hela ruljansen 24/7. Det handlade om fyra dagar, och hon var ledig från skolan.
Jag skickade lite sms för att påminna om saker, men blev avsnäst. ”Sluta messa jag har koll!!” När vi kom hem och ringde från Arlanda sa hon något som lät som musik i mina  öron:
”Det här var nog bra för mig, för nu förstår jag hur mycket jobb ni gör varenda dag”.

Det, mina vänner, var ett halleluja moment för mig som förälder!

Om ett par veckor ska Saga vara prao hos en känd tävlingsryttare. Där blir det garanterat mer än en box att mocka, så jag är glad att hon kommer dit förberedd.

 /Ulrika Fåhraeus, Ponnymamman

OBS! Det här ett blogginlägg från 2014, reds anm.