Linda Algotsson tillbaka efter olycka

För Linda Algotsson är det inte ovanligt att sitta upp och känna på elevers hästar i sin roll som tränare. Det var också så det var i början av juni – Linda satt upp på en elevs ponny och plötsligt var den odramatiska olyckan ett faktum.

– Det som hände var bara otur. Det fanns inga hinder eller bommar inblandade, utan jag red på fyrkatsspåret i trav och gjorde halt. Ponnyn slog krokben på sig själv och föll på sidan. Jag slog i bakhuvudet i fibersanden och blev medvetslös i några minuter, berättar Linda som nio veckor senare kan konstatera att återhämtningen tagit längre tid än hon både trott och hoppats.

Hjärnskakning

Trots att Linda tappade medvetandet beskriver hon olyckan som odramatiskt. När hon vaknade var hon omtumlad, men utan några speciella smärtor eller minnesluckor. Men väl på plats på akuten och efter CT-röntgen var det desto mer dystert.

– Jag blev kvar på sjukhuset i några dagar och fick sedan direktiven om att känna efter. Det var två veckor till Nations Cup i Polen och när jag frågade läkarna om tävlingen sa de just att jag fick känna efter. Jag insåg snabbt att jag inte skulle kunna fatta bra beslut för hästen och stannade därför hemma från Polen. Senare har jag pratat med en överläkare som sagt att man snarare får räkna med minst åtta veckor, förklarar Linda som vittnar om att det tagit längre tid än vad hon planerat.

Händelsen har också gett Linda ny respekt för hjärnskakningar och att det är sund att dra i handbromsen när olyckan väl är framme.

– Det är ju ingen som planerar att slå i huvudet. Nu ska jag akta mig för att slå i huvudet – men det är ju inget man planerar in. Jag har fått vara hård mot omgivningen för att jag har behövt lugn och ro, hjärnan måste få ta den tiden den behöver för att läka, säger Linda och reflekterar över andra tillfällen då det som vuxen gäller att vara extra observant vid olyckor;
– Jag tänker också på barn, att som förälder låta barnet ta det lugnt efteråt och inte bara köra på.

Tillbaka på tävlingsbanan

I fredags blev det dags för tävlingsdebut för Linda efter olyckan, i form av en 1,25-klass. Något som under de senaste två månaderna inte varit självklart.

– Jag har ridit hela tiden, det går per automatik. Det har inte krävt så mycket hjärnaktivitet, utan mer varit ut och göra galoppjobb och nöjesrida i skogen. Inte riktigt träna, mer bara njuta av vädret. Det är först sista veckan jag kunnat hoppa.
– Jag hade en superbra känsla på tävlingen, det var verkligen inga problem. Nästa tävling blir en fälttävlan, men när får vi se.

Veckorna Linda lämnar bakom sig har krävt ett lågt tempo där Linda ofta känt sig trögtänkt, seg i skallen och att hon fort blir trött. Ljudkänslighet har gjort att även fågelkvitter blivit jobbigt. Den första månaden var det svårt att fokusera när någon pratade eller att läsa en text, men succesivt blir allt bättre. Samtidigt har det varit en utmaning och ett motsatt sätt att leva mot vad Linda är van vid.

– Det har varit svårast att göra tillräckligt lite och inte pressa sig själv – jag är van att vara lite på gränsen och stretcha på vad jag pallar. Ibland behöver man komma över en tröskel för att komma vidare, men här har det snarare varit tvärtom – jag måste backa av långt innan jag är nära gränsen. Det har varit svårt.