Lusitanon, en tanthäst?

Med mina 62 år har jag länge kunnat räknas till kategorin tanter. Inget dramatiskt med det, utan för mig mest ett neutralt konstaterande.

Trots allt är jag ganska nöjd med att vara tant, det finns ju de som fallit ifrån innan de hann dit och det är ett sämre alternativ. Nu visar det sig att det inte enbart är laddningen i ordet tant som gått mig förbi, det finns uppenbarligen även en kategori hästar som passar oss äldre kvinnor.

Det märkliga är att den kombinationen, tant + häst, verkar ha något nedvärderande över sig. Själv har jag, som sagt, inte förstått själva begreppet. Jag har mest ridit på, som jag alltid gjort.

Därför är det med stort intresse som jag läser redaktionschef Lena Sellmans krönika i tidningen Ridsport, När ett rykte blir en sanning. Det handlar om svårigheterna för svensk avel av SWB. Att hästuppfödning är en tuff bransch kan nog var och en förstå.

Men det jag ändå har svårt att fatta är varför SWB ställs mot iberiska hästar som, påstås det, ” ökat närmast lavinartat”. Importen av dessa ”snälla damhästar” skakar den svenska aveln, vars mål (också enligt rykten) är hästar för toppsporten, för väldigt skickliga ryttare.

Eftersom krönikan bygger på motsatsförhållanden blir bilden följaktligen att exempelvis lusitanohästen lämpar sig för mindre skickliga ryttare. Sellman skriver att det tar tid att tvätta bort den stämpel ett rykte kan ge, tyvärr gäller det väl även de villfarelser hon sprider om iberiska hästar.

Jag tillhör inte gruppen väldigt skicklig ryttare, och kommer nog aldrig att göra det heller trots idogt ridande. Men ibland känner jag mig ändå lite duktigare än andra gånger och nästan alltid är det då jag rider en lusitano.

Att det skulle hänga ihop med min ålder eller kön tror jag inte på. Inte heller att en lusitano skulle vara mer lättriden än andra raser. Tvärtom. Däremot ovanligt samarbetsvillig, energisk och lyhörd.

Men tanthäst, knappast!

Agneta Danielsson, lusitanoryttare och webbredaktör för Svenska Lusitanosällskapet