Malin Myrman: ”Interaktionen med hästarna är min fetisch”

Efter många års tjatande på oinitierade föräldrar köpte jag min första ponny, jag var då 4,5 år gammal. Jag åkte av, blev biten, sparkad och red även andras hästar i smyg för att försöka lära mig ridningens ädla konst.

För att toppa idiotin lyckades jag tolv år gammal vidare gny mig till min första storhäst, ett 2,5-årigt halvblodssto (som senare lade grunden för min avel, men det är en annan historia).
Inlärningskurvan var brant. Utmaningarna många, blåmärkena likaså.

Vi red med kask på den tiden och var man riktigt cool satte man gummisnodden uppe på brättet. Ingen säkerhetsväst, och vi ledde hästarna i grimma, eller med nylongrimskaft som brann till i handen om man inte var uppmärksam och hästen drog iväg mot en grästuva.

Var man riktigt cool satte man gummisnodden uppe på brättet.Malin Myrman

I dag säljs mängder av säkerhetsutrustning för både häst och ryttare. Är man riktigt politiskt korrekt leder man sin häst i kedjegrimskaft ”för säkerhets skull”. Märkligt nog var skadorna, procentuellt sett, ändå lägre förr. Det kommer att finnas de som argumenterar för att hästarna inte var så högt i blod då, och det ligger viss sanning i det. Men det förklarar inte hela skadehöjningen.

Jag har en egen tes. Baserat på vad jag – med tilltagande förskräckelse – ser hända i häst-Sverige; den förlorade hästkunskapen. Själv hade jag förmånen att växa upp med tre vise hästmän: en domare i exteriör, en gammal militär och en uppfödare. De visste hur snabbt det kunde gå fel, lärde mig hur man läser av ett djur och hur jag skulle interagera för att undvika faror.

Det finns ingen säkerhetsutrustning i världen som kan kompensera för den kunskapen. Och när jag ser folk leda sina hästar talandes eller knappandes på mobilen, förvisso med hjälm och kedjegrimskaft, blir jag uppriktigt förbannad.

Det som sker på backen tar du med dig upp i sadeln.Malin Myrman

På samma sätt som jag för dialog med dig när vi går sida vid sida, för du dialog med din häst när du hanterar den från backen. Och det som sker på backen tar du med dig upp i sadeln.
Jag önskar ingen alla de blåmärken och ärr jag har fått, men jag önskar att fler hade haft tre vise, eller åtminstone EN vis hästmänniska i början av sin hästkarriär.

Det hade inte bara höjt självkänslan hos både häst och ryttare, utan även minskat skadorna, det är jag övertygad om. Det är just interaktionen med hästarna som är min fetisch med djuren.

Inte prestationen, inte utrustningen.