Maria, 45: ”Mobbningen gick ut över hästarna”

Maria bor i en större stad i Mellansverige, där hon arbetar på universitetet. För några år sedan beslöt hon att flytta sina två hästar från föräldrarnas gård på landet till ett inackorderingsstall närmare stan.

 – Jag hittade en modern anläggning med ridhus och stor utebana och dit det kom många tränare. Jag tänkte att flytten skulle bli en nytändning för mig och mina hästar.

Tissel och tassel

Maria såg fram emot att lära känna nya människor att rida och prata häst med, men märkte snart att det var svårt. 

– De flesta var vänliga, men höll sig på sin kant. När paret som drev anläggningen var i stallet blev stämningen konstig. Folk verkade rädda för att säga eller göra fel, alla var väldigt inställsamma mot stallägarna.

Strax efter att Maria flyttat in kom kvinnan i ägarparet fram för att prata om en annan inackordering som enligt henne red dåligt och skötte sin häst fel. 

– Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var obehagligt, men jag tänkte att hästmänniskor ofta är lite konstiga och glömde det.

Hackkycklingar valdes ut

Ett par månader senare var en annan hästägare föremål för skitsnacket och efter ett halvår en tredje. Maria insåg att en inackorderad i taget valdes till hackkyckling. 

– Då var allt den personen gjorde fel, vilket alla i stallet fick höra utom hen. De enda som aldrig utsattes var personer som stallägarna kunde ha nytta av – en veterinär och en tränare. 

– Det värsta var att mobbningen gick ut över hästarna. Den häst vars ägare var i onåd släpptes ut sist och in först och stallägarna kunde ”glömma” att ge lunch eller vatten i hagen.

Maria beskriver sig själv som en social person som har lätt komma överens med de flesta. Men när hon började känna allt starkare obehag när hon skulle åka till stallet förstod hon att turen att bli utfryst hade kommit till henne. 

– Det började med att en av mina hästar plötsligt blev huvudskygg. Ägaren till hästen bredvid berättade viskande att det berodde på att stallägarna slog i boxgallret varje gång de gick förbi honom.

Förlorat självförtroende

Idag förstår inte Maria varför hon inte omedelbart flyttade sina hästar till ett annat stall. Hon tror att osäkerheten gjorde henne handlingsförlamad. Allt hon gjorde med sina hästar sågs på med menande blickar från stallägarna och hon fick skäll för att hon inte följt regler hon inte visste fanns.

– Jag tappade självförtroendet och kände mig så ensam. Alla andra i stallet verkade acceptera sakernas tillstånd, det var aldrig tal om att gå ihop och säga ifrån. Efter ett par månader lämnades jag ifred och det blev någon annans tur att frysas ut. Men jag hade helt tappat lusten att närma mig någon i stallet, berättar Maria som stod ut i nästan två år innan hon flyttade sina hästar till ett kollektivstall, där hon är kvar och trivs än idag.

Lina, 19: ”Jag blev mobbad av vuxna”

– Jag var 14 år och hade fått min första egna häst, när jag blev mobbad av två vuxna kvinnor i stallet. De hade synpunkter och klagade på min ridning och allt jag gjorde med min häst. Jag kände mig helt värdelös och ville sluta med hästar, men som tur är fick jag plats i ett annat stall i stället. Kvinnorna som mobbade mig hade barn i min ålder, jag kan inte förstå hur de tänkte.

Agnes, 39: ”Att stå upp för en annan stod mig dyrt”

– Att stå upp för någon som blir utfryst kan stå en dyrt. I ett stall där jag tidigare hade min häst fanns en hästägare som stallpersonalen alltid hackade på och talade illa om. Till slut orkade jag inte passivt se på, utan sa ifrån på skarpen. 

– Då vände sig skitsnackarna mot mig. De rörde runt bland mina grejer och tömde höpåsar som jag packat för att få mig att framstå som slarvig och oansvarig. Jag blev ombedd att flytta min häst, vilket jag gjorde med glädje.

Pia, 56: ”Unga tjejer och medelålders tanter är värst”

– Min erfarenhet är att det finns två kategorier av stallmobbare som är vanligare än andra. Den första är tonåringar och unga vuxna som är väldigt fokuserade på prylar, pengar och tävling. De driver fram en prestationshets, som får dem som inte hänger med att må dåligt. Den andra kategorin är tanter i mogen ålder som tycker att de kan allt om hästar och ridning. I stället för att dela med sig av sin kunskap, tittar de snett på de som inte är lika erfarna och anklagar dem för dålig hästhållning.

Loise, 53: ”Jag borde satt ned foten mycket tidigare”

Louise berättar om mobbning ur en stallägares perspektiv. Efter att i över tio år ha tagit emot inackorderingar på sin gård i västra Sverige och trivts med det, fick hon in ett gäng hästägare som raserade allt.

– Mina inackorderingar får skriva under ett kontrakt som tar upp allt från stallrutiner till hur vi uppför oss mot varandra i stallet. Men de här tjejerna i tjugoårsåldern, som gått ridgymnasiet tillsammans, tyckte att de visste allt och kunde stå över mina regler.

Louise märkte snart att stämningen i stallet förändrades och att det nya gänget tog över. 

– Det blev mycket prat om prylar och pengar. De lite äldre hästägarna suckade, men brydde sig inte. Men en dag kom en ung tjej som haft häst hos mig i flera år och sa upp kontraktet. Hon kände sig mobbad och utfryst av det nya gänget, som ifrågasatte allt hon gjorde och inte gjorde med sin häst.

Louise blev chockad, hon hade inte förstått att det var så illa. Hon konfronterade genast gänget, men fick ingen respons.

– Det gick inte att prata med dem, så till slut tvingades jag säga upp dem. De flyttade och nu pratar de skit om mig överallt. De har till och med gått ut i en lokal hästgrupp på Facebook och varnat för mig och mitt stall.

I dag ångrar Louise att hon inte satte ner foten tidigare.

– Jag märkte ju att de nya inackorderingarna spred dålig stämning omkring sig. Jag borde ha varit tydlig från början med att det inte är OK.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 5/2024.