Måsels beridare Pontus Berndtsson: ”Sven är som familj”

Sven Ingvarsson driver Måsel AB i Kungsbacka utanför Göteborg och har tagit fram hästar som Hansson WL och Christian K åt Peder Fredricson. Dessförinnan var han hjärnan bakom Casanova och Matrix som reds av Lisen Bratt Fredricson vid OS i Sydney respektive OS i London. ”Han är kanske bäst i världen på att ta fram unga hästar”, sa Peder Fredricson i en intervju i Ridsport för några år sedan.

Här hittar vi också beridaren Pontus Berndtsson som började sin bana hos Måsel för många år sedan. Redan som 12-åring började han rida ponnyer hos Sven och efter ridgymnasiet, som i princip ligger vägg i vägg med Måsel, blev han beridare på heltid. Efter att ha mellanlandat ett halvår som beridare hos Emma Emanuelsson i Lerum och tio månader hos Angelie von Essen i England har snart 27-årige Pontus konstaterat att det är hos Sven han hör hemma.

– Jag gillar hur Sven är, han är schysst och det är viktigt för mig. Man går alltid in och gör sitt bästa och det vet han. Oavsett hur det går klappar han en lite på axeln. ”Vi tar nya tag” säger han och det känns skönt, säger Pontus, som i princip har vuxit upp på Måsel.

– Sven är lite mer som familj och han är den som har format mig. Det är svårt att sätta ord på det, men han är en sådan enkel människa. Han är genomsnäll och vi har väldigt roligt tillsammans.

”Hellre tre bra än sex halvbra”

Tidigare var det Robin Ingvarsson som främst red de äldre hästarna i stallet medan Pontus tog hand om de yngre. Sedan Robin lämnade är det Pontus som rider de äldre, han har åtta hästar från sju år och uppåt på schemat. De flesta kommer till stallet som 4-åringar och tanken är att de ska säljas när de är runt åtta, nio års ålder. En och annan sparas och några placeras eventuellt hos andra ryttare. På det viset görs det plats för nytt blod.

Ibland känner man att man skulle vilja behålla varenda häst, men så kommer det någon ny och så tänker man likadant.

– Sven vill hela tiden ha in nya unghästar, så att det blir ruljans underifrån. Annars blir det lätt att man fastnar med dem man har. Det som gör att det blir framgångsrikt i slutändan är just att det växer underifrån. Fördelen hos Sven är att hästarna kommer in som 4-åringar och åker som 8-åringar, och under tiden är de i ett och samma system där de levererar jämna resultat, säger Pontus.

– Ibland känner man att man skulle vilja behålla varenda häst, men så kommer det någon ny och så tänker man likadant.

Tidigare var det lite snabbare omsättning på hästarna, men med åren har Sven toppat affärsidén.
– Han har blivit hårdare i sin selektering, det ska vara toppkvalitet. Förr hade han större kvantitet, men nu har han hellre tre bra än sex halvbra. Så är hans tänk. En bra häst tar nästan mindre tid än en halvbra, Sven vill ha lättproducerade hästar. De ska vara ganska korrekta från början och jobba i rätt form, han vill inte ha något projekt. Hästarna måste ha lätt för sig, berättar Pontus.

– Att hålla det runt 20 hästar är lagom, tiden ska finnas att göra det bra också. Jag hör ibland dem som rider 12, 13 hästar om dagen, det har jag också gjort men det är ganska slitigt. Jag försöker rida lite färre hästar med kvalitet. Fem, sex hästar om dagen är ganska lagom, då kan du göra upp en bra plan och du rider inte bara för ridandets skull.

Tittar mycket på Peder

Efter alla år hos Sven är systemet för hästarna mer än välbekant.
– Han är väldigt petig och noggrann, och det måste han vara. Men systemet har också förändrats, säger Pontus.
– Sven tittar mycket på Peder. Han vill gärna att man använder galoppen och bara lotsar runt hästarna. Ju mindre du tar i dem, desto mindre energi tar det. Det ser väldigt lätt ut när Peder gör det, men det är inte så enkelt, skrattar Pontus.

– Hästarna har också förändrats, vi har avlat fram något helt annat än det var tidigare. Det är känsligare hästar som man egentligen bara ska stå i lätt sits på och galoppera mer.

Sven tittar mycket på Peder. Han vill gärna att man använder galoppen och bara lotsar runt hästarna.

Pontus red bland annat ridit Christian K när stjärnhästen kom till Måsel som 4-åring. Han red honom lite som 5-åring och i början som 6-åring.
– Han hade väldigt stor galopp och en enorm språngkurva. Det kändes inte som att han tog i och vi fick väldigt kort på alla linjer, säger Pontus med glitter i blicken.
– Det var något extra med honom redan då, det kände man ju.

Att se Christian K idag med Peder är en häftig känsla.
– Det har hänt mycket. Det är fräckt att se, säger Pontus.

Men Christian K är inte bara ett fenomen på banan, han är också en härlig personlighet. Något som många på Grevlunda också har vittnat om.
– Det var en väldigt go’ häst, jag gillade honom verkligen. Han var så positiv till allting och han var alltid lika glad. Det är en fin häst, säger Pontus.

Fick en skjuts i ridningen

Liksom Peder tränar även Pontus för Peter Eriksson. Och det är ett ständigt lärande.
– Ibland tänker jag tillbaka några år och då kan jag undra över hur jag red då. Med åren förstår man mer och mer om varför man får ett visst resultat, och hur man ska göra för att få ett annat resultat. Det kommer väl med erfarenhet.

– Jag tror inte att man ska vara rädd för att våga förändra lite i sin ridning. Ibland vill man gärna göra det man tycker är bekvämast, men det är inte alltid det rätta. Jag tror att man måste våga släppa lite på kontrollen och prova nya grejer, säger Pontus.

Det är klart att det ska vara allvarligt, det är ett jobb vi håller på med, men det måste vara skoj också.

Någon som har gett honom en skjuts i ridningen är Pether Markne, som han också var hos en kortare tid för ett antal år sedan.
– Han var så otroligt pedagogisk. Det var en del grejer som jag hade jobbat med under en längre tid, där han bara gick in och fixade till några små detaljer som hjälpte mig mycket. Det var väldigt nyttigt att rida för Pether. Han är också en go’ människa och en känslomänniska.

Är du en känslomänniska?
– Ja, det är jag. Jag tycker om att skratta och ha roligt tillsammans i stallet. Det är viktigt för mig. Det är klart att det ska vara allvarligt, det är ett jobb vi håller på med, men det måste vara skoj också. Det går allt enklare.

Har du lika nära till gråt som till skratt?
– Det är en svår fråga, det är inte så att jag gråter på jobbet. Går det dåligt blir jag inte ledsen, jag blir mer förbannad. Det driver mig bara till att ta nya tag, det sporrar en ännu mer. Ibland känns det som att världen går under, men sedan när det går bra har man glömt det. Det tror jag är det fina med det, säger Pontus.

Var rädd att bli hemskickad

Den största avstickaren från Måsel gjorde han till England, där han jobbade som beridare hos Angelie von Essen och James Davenport i tio månader.
– Där växte jag upp. Hallon (Angelie von Essen, reds anm) och James är underbara människor och otroligt duktiga ryttare. De är också väldigt schyssta, gjorde du ditt bästa stod de alltid bakom en. Jag lärde mig otroligt mycket där och fick ta mycket eget ansvar. Bara det att åka till tävling själv med en hästskötare och köra på fel sida vägen, säger Pontus.

Jag tänkte att nu skickar de hem mig, jag var riktigt nervös.

Vid ett tillfälle blev det tokigt när han skulle till en tävling. Han höll sig på rätt sida vägen, men körde aningen fel.
– Jag skulle till ett ställe men körde två, tre timmar åt fel håll. Jag körde till Birmingham. När jag rullade in där ringde James och frågade om jag var vid rondellen vid McDonald’s, och jag var faktiskt vid en rondell vid McDonald’s. ”Då är det bara att fortsätta rakt fram” sa han. Sedan när jag fick destinationen skickad till mig insåg jag att jag hade kommit riktigt, riktigt fel, berättar Pontus som fick vända med hästlastbilen.

När han väl var framme på rätt ställe var tävlingen över.
– Jag tänkte att nu skickar de hem mig, jag var riktigt nervös, men James bara skrattade åt mig. Det kändes väldigt skönt.

Pontus fick dock äta upp sin fadäs när han därefter blev kallad ”Birmingham”.
– Vart vi än skulle åka sedan, även om vi skulle åka utomlands med lastbilen, så sa de alltid ”kör inte till Birmingham”, säger Pontus med ett snett leende.

Hemlängtan tog över

I England fick han tävla väldigt mycket, även internationellt, och prova på lite större klasser. Han fick mycket träning och tog intryck av Angelies och James system.
– Det var mycket häst och jag lärde mig väldigt mycket där, som har hjälpt mig på vägen, säger Pontus.

Till slut blev dock hemlängtan för stor för Pontus som alltid varit väldigt hemmakär.
– Jag ångrar inte att jag gjorde det, men det var tufft. Jag sticker inte under stol med att jag hade mycket hemlängtan. Alla var väldigt trevliga, men jag hamnade lite i min egen bubbla och kände mig väldigt ensam. Nu i efterhand var det kanske inte så farligt, jag kanske skulle ha bitit i lite mer, men man gör ju det man känner är bäst för stunden.

Väl tillbaka i Sverige togs han emot med öppna armar av Sven och på den vägen är det.
– Det var lite som att Sven visste att jag skulle komma tillbaka, skrattar Pontus.

”Älskar det jag gör”

Efter sina äventyr, speciellt det i England, vet han var han mår bäst. Och han värdesätter också det han har ännu mer. Både Måsel och ”tävlingscirkusen” med alla han känner sedan länge. Här har han lite elever och han är omringad av människor som han har vuxit upp med i ringen. Det är här han har sina häst- och tävlingsrötter.

– Efter att ha varit borta uppskattar jag det jag har hemma ännu mer. Det är lätt att glömma att man har det ganska bra. Människorna runt om en är viktiga och jag är nog lite beroende av människor som finns här hemma. Jag ångrar inte att jag åkte iväg, jag var på ett bra ställe och jag lärde mig mycket, men jag är gladast där jag är idag, säger Pontus.

Människorna runt om en är viktiga och jag är nog lite beroende av människor som finns här hemma.

Vad är det bästa med ditt jobb?
– Jag älskar det jag gör och jag klarar mig inte utan det. Jag skulle aldrig kunna göra något annat, utan jag mår bäst när jag får tävla och vara med hästarna. Det är då jag får energi. Jag tror man måste älska hästarna, det är det viktigaste av allt.

Vad gör du om tio år?
– Jag är väl kvar hos Sven, skrattar Pontus och blir sedan lite allvarlig.
– Det är ändå ett av toppstallen i Sverige och det finns inte många som är bättre. Och det är en skön känsla och en trygghet att känna att här vill jag vara kvar.