Nina Hofmann Küppers: Bakom rubrikerna – ridsporten förtjänar mer än hårda ord

Vi talar ofta om hästvälfärd, etik och vikten av utveckling i ridsporten. Men gång på gång ser vi hur samtalet förs på ett sätt som snarare splittrar än bygger. Det gäller inte bara kommentarsfält – utan även redaktionella val. Vill vi verkligen ha förändring, eller vill vi ha debatt? Det är inte alltid samma sak. Jag har redan skrivit om klimatet i vår sport.
 Om rädslan för att göra fel.
 Om hur samtalen blivit hårda snabba obarmhärtiga. Men ändå. Jag chockas. Varje gång.

Senast när det delades en artikel om munfluff –
 en sorts fluff som används i eller runt hästens mun och som nu förbjuds eftersom det kan dölja hur hästen faktiskt har det i munnen. Jag räknar mig som professionell.
 Jag följer utvecklingen.
 Och ändå hade jag missat det här. 
Jag blev förvånad över vad det ens var.

Men det som gjorde mest intryck var inte informationen.
 Det var kommentarerna.
Trots att förändringen sker. Trots att något förbjuds.
 Så kommer de ändå – hårda, hånfulla. Inte mot en enskild person – men mot oss alla.

En hel sport döms i ett svep.
 Ryttare, tränare, unga och gamla – dragna över samma kam. 
Generaliserande. Kränkande. Förlöjligande.

Och samtidigt pågår något annat:
 Mediernas roll i detta får inte lämnas utanför. När rubriker vinklas för att väcka reaktion.
 När enskilda ryttare blir objekt för omröstningar.
 När känsliga händelser ramas in som ”Vad tycker du om…?” –
 då förflyttas fokus från saklighet till opinion.
 Från ansvar till klick.

Vi måste prata om hästvälfärd, etik, regler och ansvar.
 Men debatten måste bygga på saklighet – inte personangrepp.


Jag vill vara tydlig:
 Jag välkomnar debatt.
 Vi måste prata om hästvälfärd, etik, regler och ansvar.
 Men debatten måste bygga på saklighet – inte personangrepp.
 På vilja till förståelse – inte behov av att vinna.
 Det är skillnad på att diskutera principer –
och att smutskasta individer som inte har möjlighet att försvara sig.
 Det är skillnad på att kritisera en riktning – 
och att dra en hel sport över en kam för enskilda personers misstag.

Och det gäller inte bara medier.
 Det gäller också hur vi – som människor – uttrycker oss om varandra.
 Hur lätt det är att kommentera, kritisera eller kränka bakom en skärm.
 Att säga sådant man inte hade sagt öga mot öga.

Så jag ställer frågan:
 Vill vi ha förändring – eller vill vi ha reaktion?
 Vill vi skapa förbättring – eller bara väcka känslor? För vad gör det med den unga ryttaren som läser kommentarerna i tystnad?
 Med den rutinerade tränaren som missade något – men inte längre vågar säga det högt?

Det sätter sig i kroppen.
 Som ett moln.
 En tyst skam.
 En inre röst: Tänk om jag också gör fel? Tänk om det blir jag nästa gång? Jag märker hur jag själv undviker att läsa.


Och jag säger det till mina klienter också: 
Skydda det viktiga. Läs inte allt. 
Inte för att undvika ansvar –
 utan för att vissa samtal i dag skapar mer rädsla än lärande.
 Mer tystnad än utveckling. Vi säger att vi vill ha förändring.
 Men vi glömmer vad som krävs för att den ska hålla: Trygghet nog att våga lära nytt.

Ett klimat där omtanke inte möts av skratt.
 Kunskap som får gro – inte kastas i ansiktet på någon.
 En ton som gör att vi orkar vara kvar – och fortsätta försöka.

Vi kämpar så hårt för hästvälfärd.
 Men var finns välfärden för människan? Det här handlar inte om att vara rädd för kritik.
 Det handlar om att förstå:
 Förändring kräver eftertanke – inte bara engagemang.
 Och en verklig förändring kräver att vi bär den – tillsammans.

För hästen. För ryttaren. För framtiden.
 Tillsammans. #Bekind

Av Nina Hofmann Küppers

Neurobaserad mental tränare, dressyrtränare och före detta landslagsryttare i dressyr.
 Driver gården Wisbohammar – ett helhetskoncept för människa och häst.
www.ninahofmannkueppers.com

Detta är ett personligt skrivet debattinlägg. En text där åsikterna är skribentens egna.