OS-analys: Hoppet och framtidstron lever

Banorna i Versailles var av episka mått och visade prov på en fullkomligt gnistrande fantasi både vad gällde det estetiska och den grandiosa variationen av utmaningar, optiska tricks och växelverkan. 

– Den svåraste och största bana jag ridit, sa erfarna amerikanska Laura Kraut, bästa kvinna i OS, som gjorde sitt fjärde olympiska spel.

Det muttrades en del i sociala medier om att banorna var för svåra. Ryttarna, däremot, uttryckte beundran för Santiago Varelas byggnadskonst. Och när, om inte på ett OS, ska det vara svårt?

Det svenska hopplandslaget kom till Versailles med höga förväntningar från hela världen. Skulle bragden från Tokyo upprepas? Skulle rekordvärldsettan Henrik von Eckermann äntligen ta den enda skalp han saknar – ett individuellt OS-guld? 

Men hela den svenska publiken fick hicka redan första dagen när Peder Fredricsons Catch Me Not S helt okarakteristiskt stannade på muren i lagkvalet och ekipaget trasslade sig ur med hela 17 fel. 

– Han tittade på något annat, sa en skakad men fokuserad Peder efteråt. 

”Charlie” har hoppat hundratals murar i sitt liv, förklarade han och den 18-årige valacken fortsatte med spetsade öron över resterande murar – och alla andra hinder i sitt OS.

Sverige fick lyckligtvis börja om på noll i lagfinalen men blev utan medalj och luften pyste för varje dag allt mer ur förväntningarna. 

Reservdiskussioner

Många undrade varför inte förbundskapten Henrik Ankarcrona tog in reserven Malin Baryard-Johnsson när de andra började darra på manschetten. Men planen var hela tiden att bara ta in reserv under förutsättning att någon häst inte var fräsch. Och planen, den håller man hårt i. 

Alltsammans slutade i ett magplask när Henrik von Eckermann och King Edward brutalt skildes åt och Henrik fick klättra ut ur OS-maskoten som stod som infångare på banan. 

Stil och moral

Ändå är det med stolthet, förundran och framtidstro man packar ihop sina prylar och lämnar den magiska arenan den sista dagen. 

Stolthet över våra svenska ryttare som har visat upp stilridning och horsemanship, tydligast demonstrerat när Henrik von Eckermann efter sitt tunga favoritfall inte ens borstade skräpet från byxorna innan han kollade att hästen var okej.

Och även om vi denna gång, precis som alltid på ett OS, fick se ekipage som inte var redo för uppgiften, så var det ingen som skämde ut sig med sitt spö. Möjligen såg vi ett par ryttare som borde givit upp tidigare. Och Andrius Petrovas som rest ända från Vilnius och inte ens kom över första hindret, fick stormande applåder när han valde att låta hästen slippa fler försök.

”Sverige har minst tio-femton ryttare som skulle kunna gå ett OS”

Santiago Varela, banbyggare

Det ger framtidstro, sporten blir allt svårare och mer teknisk, men samtidigt alltmer hästvänlig. 

Och, som OS-banbyggaren Santiago Varela sa i sin intervju med Ridsport – ”Sverige har minst tio-femton ryttare som platsar i ett OS-lag”.

Det har vi inte haft förut. Framtidsekipage väntar på rad.

Lovande elegant

Ett framtidsekipage är redan här. Rolf-Göran Bengtsson och 12-årige Zuccero var ren njutning att se. Tidigare har det ibland varit lite vilt, men även om hingsten även nu hade mycket tryck var det så elegant, så mjukt. Vi kan fortfarande inte fatta hur några bommar kunde falla.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 13/2024.