OS-hästen Chippieh blir läromästare åt Gustaf Lidbeck

Gustaf Lidbeck och Chippieh har varit ett ekipage sedan i januari, men både mamma Lisa Lidbeck och pappa Staffan Lidbeck har ”känt” mästerskapshästen i många år. Lisa i egenskap av landslagsveterinär i fälttävlan och Staffan i rollen som valackens svenska ”husveterinär”. Lisas första kontakt med Chippieh var när ägaren Sara Sjöborg Wik skulle köpa honom efter att han gått OS i London 2012.

– Jag minns att jag flög ner till Tyskland och körde bil i en evighet innan jag kom fram till Michael Jung där Chippieh stod. Han var långhårig efter vintern och såg inte mycket ut för världen när de tog ut honom. Men när han började galoppera i ridhuset såg man direkt vilken fin häst det är, berättar Lisa Lidbeck.

Efter det for Chippieh till Saras dotter Hedvig Wik som var hos fälttävlansryttaren Pippa Funnell i England. Chippieh tävlades även framgångsrikt av Pippa Funnell, och Lisa träffade honom ibland på tävlingar och frågade hur han mådde. När Hedvig bestämde sig för att sluta rida kom Chippieh till Ebba Adnervik, som både tagit SM-guld och deltagit i EM med den arbetsvillige valacken.

Väl på svensk mark har Staffan varit den ”som hållit Chippieh på benen”, han känner honom väldigt väl, berättar Lisa.

Behöver vara en klok häst

Att sonen Gustaf Lidbeck nu fått låna Chippieh känns nästan för bra för att vara sant.
– Det är en väldigt speciell häst som har funnits i familjen och berört både Staffan och mig på olika sätt, och nu är han hos oss. Det känns helt fantastiskt.

Fälttävlanskungen Chippieh har sällskap i stallet av en like, nämligen D-ponnyn Kingen som lotsade Gustaf fram till placering i P80 i höstas. Något som var en milstolpe för hela familjen Lidbeck, där en del av osäkerheten kring om Gustaf skulle kunna mäta sig mot andra utan handikapp försvann.

– Kingen är otroligt klok på alla sätt och helt underbar. Han är som en humla som inte borde kunna flyga, han är ganska stor och klumpig, men han har ett hjärta av guld. Han har tagit hand om Gustaf fram till nu, men eftersom Gustaf vuxit så mycket var vi tvungna att se oss om efter en storhäst, berättar Lisa.

Jag tror att Chippieh har fattat vilken nivå det här ska vara på.

Istället för att leva pensionärsliv som ”tanthäst” åt Sara Sjöborg Wik, fattade den senare beslutet att låna ut Chippieh till Gustaf.
– Sara var vänlig nog att tänka om och det är vi otroligt glada över. Det hade ju inte gått med vilken häst som helst – det behöver vara en häst som är snäll från hjärtat. Den behöver vara klok på många sätt för att ta hand om Gustaf, säger Lisa.

– Vi har tränat på och i början var Chippieh väldigt pigg. ”Hur ska det här gå?” tänkte vi. Men jag tror att Chippieh har fattat vilken nivå det här ska vara på. Gustaf har inte riktigt kommit underfund med hur han ska få honom att gå på tygeln, men Chippieh bär sig själv fint ändå.

I helgen som gick var det ”träningstävlingsdebut” hos Gärds Ryttarförening – och det gick galant.
– Vi har fortfarande inte fått dressyrpoängen men Chippieh skötte sig jättebra. De var felfria i både terrängen och hoppningen. Chippieh tyckte nog att rundan var lite kort, han ser lite konfunderad ut på bilderna vi tog efteråt. Han hade nog gärna gjort en runda till.

Hästlivet hjälper Gustaf

– Vi är jätteglada om Chippieh kan göra det här några år med Gustaf. Han tycker verkligen att det här är roligt. Gustaf kan ta ut Chippieh själv, han borstar och sadlar och rider ut själv. Det är en otroligt smart häst. Han är en Ferrari men han är så väluppfostrad och extremt välutbildad, och Gustaf är väldigt mjuk.

– Vi frågade Gustaf om han ville ha med sig ett spö i terrängen, men det ville han absolut inte ha. Det är härligt tycker jag.

Gustafs svaghet är att prata, men med hästarna kan ha kommunicera utan ord.

Att vardagslivet med hästarna utmanar Gustaf lite i hans autism är nyttigt, menar Lisa. Hon hoppas att hans framsteg i ridsporten kanske kan inspirera andra med liknande förutsättningar.
– Vi har haft tur med Gustaf, han är väldigt snäll och social. Många andra familjer har det nog betydligt besvärligare. Sådana här barn gillar ju rutiner och självklart ska man hjälpa dem med det. Men kan man streta emot lite och få dem att hänga med på grejer så tror jag det är bra.
– Där är hästarna väldigt bra – blåser det en dag är de inte lika snälla att ta in och då kan man inte vara i sin egen bubbla. Gustafs svaghet är att prata, men med hästarna kan han kommunicera utan ord, förklarar Lisa.

Framtidsplanerna är jordnära.
– Det finns inga mål, vi får se vad Gustaf vill. Om han kanske kan rida en 100-klass vore det roligt, men ambitionen är främst att de ska ha kul tillsammans. Mycket med hästarna är bra träning för Gustaf. I helgen hade han glömt sina skor och då fick han låna stövlar av Johan Lundin. Efter det pratade vi om att Gustaf får göra en packlista till sig själv och en till Chippieh. Det blir så många träningsmoment när det gäller att ta ansvar för saker och att det får konsekvenser. Bara det att lära sig ett dressyrprogram och hålla det i huvudet – det är sådant som sträcker sig utanför tävlandet och hjälper honom i livet. Hästarna är verkligen bra för honom.