Christoffer Adriansson har den rätta känslan för hästar

Christoffer Adriansson skrattar lite när vi kommer in på hans epitet The Swedish Horsewhisperer.
– Det var när jag arbetade med irländaren Shane Sweetnam i Wellington. Han fick in fuxstoet Solorina, en irländare efter Cruising som hade gått världscupen men som börjat krångla och vägra gå in på banan. Ägaren hade först haft henne i en hage ett halvår och sedan sattes hon hos en cowboy i sex månader, men Solorina fortsatte krångla, berättar han.
– Jag fick hand om henne och det fungerade bra och så skulle jag tävla. Men hästen bara stod och stegrade och vägrade att gå – vi blev diskade efter att ha överstigit dubbla maxtiden.

Christoffer arbetade vidare med stoet och så småningom tog de placeringar i 1,30. Men när Shane Sweetnam skulle rida henne i New York kom problemen tillbaka.
– Jag insåg att hon tyckte att storbildsskärmen vid sidan om arenan var jobbig. Så när vi kom hem köpte vi en teve och satte i hennes box. På så sätt blev hon botad och Shane vann jättemycket med henne.

Strax efter fick Christoffer ännu en problemhäst. Den hade gått 1,50-hoppningar men fungerade inte för skänkeln.
– Så jag red hästen helt utan ben. I stället hade jag ett dressyrspö i varje hand. Med mycket godis och uppmuntran var problemet löst på en månad. Jag tävlade hästen upp till 1,35, fortfarande helt utan att använda benen.

Från ridskola till de stora stallen i världen

De nästan magiska resultaten med de svåra hästarna höjde Christoffer Adrianssons redan höga status bland hästägarna och ryttarna i Wellington. Men nästan ännu mer magisk är hans egen resa, från ridskolan vid sommarstugan i Frillesås till de stora stallen i världen. Christoffer är nämligen ridskolegrabben som var så förtjust i Jumbo på Inger Lindbergs ridskola att han inte ville ha någon egen ponny. När han ändå fick en egen var det farfar som flyttade ut sin bil och byggde om garaget till ett tvåhästarsstall. Vid 14 års ålder började Christoffer rida en hästhandlares ponnyer inför försäljning.
– Det höll jag på med tills jag tog studenten. Det var jättekul, vi var ett gäng som tränade ihop för Ted Nätterqvist: Angelica Augustsson, Märta Elander, Wilma Hellström och Albert Månsson, för att nämna några.

Efter studenten åkte Christoffer till Scuderia FLB i Italien, ett ställe som Pia Levin är inblandad i, och jobbade i nästan ett år.
– Det var okej, men det handlade mer om att få livserfarenhet än hästkunskap.

2006 blev det unghästutbildningen på Flyinge.
– Nu blev det dags att hitta struktur i mitt hästliv. Jag hade ju ingen hästbakgrund och red mest för att det var skoj. Flyinge var bra. Jag fick en grundidé och jag skapade kontakter.

Fick ärva Peders kavajer

Sin praktik gjorde han hos Peder och Lisen Fredricson på Grevlunda. Han kom att stanna i tre år.
– Peder var en fantastisk förebild. Ibland red jag bakom honom och såg hur han gjorde. Vi har ju ganska lika kropp. Jag kopierade allt och jag fick till och med ärva hans kavajer.
– Lisen var också viktig för mig. Jag är egentligen en ganska försiktig människa men hon pushade mig.

Tiden hos Lisen och Peder gav mycket, men till slut blev det för slitigt för Christoffer att åka ensam på tävling med fyra hästar. Dags att hitta ny inspiration – den fann han när Markus Beerbaum ringde från Tyskland och bad honom komma och rida för honom och Meredith Michaels-Beerbaum.
– Främst utbildade jag deras unghästar men jag red även stjärnor som Shutterfly, Check Mate och Belladonna. Shutterfly var verkligen speciell. Ibland när Meredith red honom kunde han skena varv på varv och det var bara för oss att hålla oss undan tills han sprungit färdigt.
– Markus är en riktig hästmänniska och en stor inspiration för mig. Han kunde säga ”i morgon klockan åtta går lastbilen, du ska ha två hästar och tävlingen är på gräs”. Han körde mig dit, sadlade hästarna, hjälpte mig på framhoppningen.
– Jag lärde mig riktig ridning, att ha hästen mellan hand och skänkel, positionen i sadeln, noggrannheten, rytmen.

Jag gillar inte att prata om andra människor.

Runt 24 år gammal ville Christoffer ut och se världen, se andra saker än hästar. En kompis berättade att det var jättefint i Wellington. Så han åkte dit. Efter en vecka hade han jobb, hos den belgiska hästhandlaren Maartin Huygen.
– Vi var jämnåriga och hade jättekul ihop. Jag kunde inte haft det bättre, dessutom sålde vi massor av hästar. Det var också ungefär då som ridningen blev ett yrke för mig.

När säsongen var slut i april ville Christoffer resa igen. Han roade sig bland annat i Key West.
– En dag när jag höll på med fallskärmshoppning kollade jag telefonen när jag landat. Då hade Markus Beerbaum ringt. Han sa att han visste att jag ville resa men han hade ett jobb till mig.

Den här gången var det Audrey Coulter i Napa Valley i Kalifornien som ville ha hjälp. Christoffer nappade och det blev tävlingsresor med Audrey i Kalifornien, till New York och Europa. Men till nyåret 2011 var Christoffer tillbaka hos Maartin Huygen, tills Shane Sweetnam hörde av sig. I tre år varade samarbetet och sedan försökte Christoffer ha det hästfritt igen. Han hann backpacka genom Europa ett par månader innan Markus Beerbaum åter ringde. Den här gången var det Cloe Reed som behövde hjälp. Cloe var stationerad på guldolympiern Joe Fargis gård i New York.
– Joe Fargis är en väldigt intressant människa med många idéer. Han hade en låda vid ingången till ridhuset och där skulle man lägga mobiltelefonen. Gjorde man inte det fick man ett gult kort. Vid tre kort åkte man ut. Det var en kul höst, familjen Reed var jättetrevlig.

2015 startade Christoffer sin egen verksamhet. Han frilansred åt Alice Michaels (dotter till producenten till teveshowen Saturday Night Live), venezulanen Andres Rodrigez, Lucy Davies, egyptiern Nayl Nassar, argentinaren Ramiro Quintana och Tinne Vilhelmson Silfvén.
– På sommaren, hemma i Sverige, sa jag till Tinne och Caroline Darcourt, att hur svårt kan det vara att rida medelsvår A-dressyr. Så jag tränade för Tinne och lyckades bli tvåa i en klass, på hennes Monarc.

Passade hos familjen Gates

Christoffer fortsatte att frilansa på vintrarna och tillbringa somrarna i Sverige. Han gillade att rå sig själv – ändå skrev han kontrakt. När Microsoft-familjen Gates ringde kunde han, efter lite betänketid, inte låta bli att tacka ja. Det blev lite speciellt, i kontraktet ingick tystnadsplikt och diskretion.
– Det passade mig bra, jag gillar inte att prata om andra människor. Gates är trevliga och generösa människor.

Christoffer trimmade och hoppade Jennifer Gates hästar i Washington, sedan blev det turné i Kalifornien, Kanada och Belgien.
– Jag bodde på samma hotell i Belgien i sex månader.

I januari i år avslutade Christoffer kontraktet och åkte hem till Sverige. Här har han tagit över Peter Erikssons jobb att varje vecka markarbeta hästarna på Grevlunda och har dessutom rest med hästarna.
– Jag har också hjälpt Shane Sweetnam en del och jag har sålt många hästar till USA. Dessutom har jag haft tid att träffa mina gudbarn, föräldrar och kompisar.

Snart väntar Florida igen. Den välkända synen, Christoffer med sin sadel under armen, blir åter vanlig i vardagen i Wellington.
– Folk har redan börjat ringa. Jag tar med mig Unni Stjernström som ska ta hand om min häst medan jag rider åt Sweetnam. Men jag ska försöka skära ner lite på jobben, tio-tolv hästar om dagen kan bli lite mycket.

Fakta

Christoffer Adriansson

Namn: Christoffer Adriansson.

Ålder: 33 år.

Bor: Wellington, USA.

Från: Göteborg.

Aktuell: Mästare på markarbete med drömjobb hos världens främsta stall i Wellington, Florida.

Favoritpryl i stallet: Gummi-gag.

Favoritmat: Lax och sallad.

Klär mig helst i: Hellre överklädd än underklädd. Jag har minglat en del…

Förebild: Lena Wedenmark och Peder Fredricson. Peder har alltid varit min mentor.

Expandera

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 23 2019.