Här skapas hästar med viljan att ge allt

Det franska stuteriet de la Roque är ett av de senaste årens mest framgångsrika namn i den internationella hoppaveln.

Avelsarbetet bygger i hög grad på prestation. Stuteriet startades av familjen Hecart, och är ett exempel i raden där aktiva tävlingsryttare lyckas också med avelsarbete. 

Medan Michel Hecart, dottern Adeline och numera också svärsonen Victor Bettendorf varit ryttarna i teamet, står Michels tidigare hustru Alexandrine för det passionerade avelsintresset. När Alexandrine och Michel skilde sig för några år sedan, återtog hon sitt flicknamn  Bonnet Dian, och fortsatte att föda upp hästar under stuterinamnet de la Roque.

Delade men tillsammans

Familjens gård såldes för fyra år sedan, efter skilsmässan. Adeline och Victor har nu en egen anläggning alldeles i närheten och samarbetar med Alexandrine kring avel och unghästar. Michel Hecart har, 72 år gammal, slutat att tävla men har också samarbete med dottern och svärsonen.

Alexandrine har också startat ett nära samarbete med två av Normandies andra toppstuterier, du Rouet och du Thot. Där är hennes ston och unghästar inackorderade.

– När vår gård såldes beslöt jag mig för att arbeta tillsammans med andra uppfödare som har generationer av erfarenhet, förklarar hon när Ridsport möter henne i Frankrike och följer med till de båda stuterierna för att se hennes unghästar.

Alexandrine Bonnet Dian berättar hur hennes hästintresse väcktes och hur hon började med uppfödning.

– Jag hade bara hästar i huvudet ända från att jag var riktigt liten, men mina föräldrar lät mig inte rida. De ogillade hästvärlden och tyckte att ridning var farligt. Det enda jag fick göra var att läsa hästtidningar och hästböcker, och gå på någon stor tävling om året.

Ingen ryttartalang

Vändningen kom då hon tagit studenten. Hennes mamma lät henne då få åka till bekanta som hade stall. De var i 60-årsåldern och Alexandrine bara 18 år. 

– Mamma skjutsade dit mig och räknade med att jag skulle ringa efter två dagar och tigga om att få åka hem. Men jag stannade i två år, berättar Alexandrine. 

Hon fick lära sig rida och jobbade i stallet. Hon insåg snabbt att hon inte var någon ryttartalang, men märkte att hon trivdes så bra med allt annat kring hästarna. 

Efter det återvände hon till Paris, gifte sig och fick en son, men trivdes inte med stadslivet. Hon skilde sig och träffade Michel Hecart, tävlingsryttare som hade en ridskola och samarbetade med landslagsryttaren Hervé Godignon. 

Namnet La Roque

Paret flyttade till Normandie. Närmaste by heter La Roque Baignard, och den fick ge namn till deras stuteri.

Normandie räknas som ett av världens  förnämsta uppfödarområden. Här finns också ledande trav- och fullblodsstuterier, och en rad av Frankrikes viktigaste ryttarfamiljer. I likhet med hur det är i Sverige och Skåne, flyttar toppryttare som inte är födda i Normandie gärna dit.

Strax efter flytten till Normandie köpte Alexandrine hingsten Kannan (se separat text), som skulle komma att bli en verklig avelsmatador.

Nästa steg var att hitta ston som avelsmässigt kunde förväntas passa honom, och själva hade starka mödernelinjer.  Stona blev dessutom i flera fall tävlingshästar åt Michel. 

Alexandrine tog råd av flera av Normandies mest kända uppfödarfamiljer, som också kombinerade tävling på mästerskapsnivå och avel, med namn som Leredde (familjen bakom Jalisco) och Levallois (familjen bakom Diamant de Semilly). 

Juvelen bland stona

Juvelen i storekryteringen var Walloon de Muze, i dag mamma till Toupie de la Roque (e Kannan), belgaren Peter Devos topphäst. Walloon gick själv 1,60, är dotter till toppstoet Querly Chin, vars föräldrar Chin Chin och Kerly båda också gick 1,60. Toupie har alltså tre generationer 1,60-ston på mödernet. Walloon finns i fjärde led på Champion de la Roque, som Adeline och Victor nu tävlar på 1,45-nivå och tror mycket på. 

Stuteriet växte snabbt i början.

– Vi hade ungefär 15 hästar när jag köpte Kannan, fyra år sedan var det 300, berättar Alexandrine och skakar lite på huvudet åt minnet. 

Därefter selekterade man och minskade fölårgångarna. Som mest föddes runt 40 föl per år, men antalet minskade sedan ner till 10–15.

Studerade många hingstar

Efter några år skulle Alexandrine börja hitta hingstar till sina Kannan-döttrar. Hon studerade hingstar och deras avkommor ute på tävlingar, och identifierade förärvare som inte nödvändigtvis var allra mest i ropet just då, men med prestation och egna starka mödernelinjer.

En av dem var Caracole de la Roques far Zandor Z, som tävlades av Jos Lansink. 

– Jag älskade hans avkomma Zorro, som Edwina Alexander red. Det var inte hennes bästa häst, men jag gillade honom och andra av Zandors avkommor, förklarar Alexandrine.

En annan är Armitage Boy, landslagshäst för både Frankrike och Italien, och nu far till Foxy. Hon blev också tidigt förtjust i Comme il Faut, redan då hon såg honom på unghäst-VM. 

Bra skalle, stort hjärta, energi och inställning, vilja att ge allt. Det sammanfattar avelsmålen.

En hingst som Hecarts tidigt uppmärksammade är Dexter de Kerglenn (SF f -13 e Mylord Carthago-Diamant de Semilly), som i somras  gick EM med Jeanne Sadran.

Bra skalle, stort hjärta, energi och inställning, vilja att ge allt. Det är Adeline Hecarts sammanfattning av familjens avelsmål.

Utevistelse en tradition

Stuteriets fokus på en naturlig miljö för föl och unghästar är ingen egen uppfinning, konstaterar Alexandrine och Adeline. Utevistelse på stora gräsmarker året om och oftast dygnet runt är en tradition i Normandie.

Riktmärket är en hektar per häst, eller 10 000 kvadratmeter, som en fotbollsplan. Betesskötseln är viktig, och sker bland annat genom växelbete med nötkreatur. Det minskar samtidigt parasittrycket. 

Familjen Noel, vars stuteri du Thot fått fram bland andra världscupfinalvinnaren Ideo du Thot, arrenderar en stor allmänning intill hembyn. Där går deras hästar, och Alexandrines, ute dygnet runt under vintern och lever i det närmaste som vildhästar. 

– Jag vet inte om vi föder upp så mycket bättre hästar än någon annan, men jag tror att vi ger dem så bra förutsättningar som det går, säger Adeline.

Vi har haft årgångar där 80 procent av fölen når minst 1,50-hoppning.

Så vad ingår i systemet för deras uppfödningar? Enkelt uttryckt en så naturlig hästmiljö som möjligt, att ge unghästar gott om tid, låta hästen vara häst även när den nått internationell nivå och att genom noggrant val av ryttare under utbildningen undvika att unghästen får negativa erfarenheter.

Både hos Adeline och Victor, och hos grannen Julien Epaillard som red Caracole åt familjen, går även de hästar som tävlar internationellt mycket ute i flock, uppdelade på ston och valacker.

– Det viktigaste för oss är att hästen är glad och trivs. Då gör den sitt bästa, säger Adeline.

Ge individen tid

En del av hemligheten har också varit att ha öga för talanger, och att ge tid till och tro på individer som har utmaningar som kan få andra ryttare att ge upp, och lösa dem. Det har framför allt varit Michel Hecarts styrka, berättar Victor Bettendorf.

Luxemburgaren är sedan fem år del av teamet. Han kommer från en hästfamilj där pappa är hästveterinär och mamma drivit ridskola. För två år sedan gjorde han sensation på Scandinavium, då han vann GP-klassen Göteborg Trophy med Mr Tac, som han själv utbildat hemma i Luxemburg sedan hästen var fem år.  Han var i somras  rankad i topp 40 i världen. 

– Pappa kunde slita sitt hår med att försöka hitta nyckeln till alla hästar, och kunde kännas tokig i hur han trodde på var och en. Men det betalade sig, säger Adeline.

Ett exempel på en häst som givit dem utmaningar är Toupie de la Roque.

– Hon var redan från början väldigt smart på hinder och löshoppade fantastiskt, men ridbarheten var ett problem, berättar Adeline och Victor.

Michel Hecart gav henne tid, och hon har senare blivit Peter Devos topphäst med en rad femstjärniga GP-segrar. 

– Är man på en nationell tävling i Holland eller Belgien med 1,20 – 1,30-klasser så anser jag att många av hästarna som man ser hade haft potential att i stället gå de största klasserna, men de fick inte rätt chanser, säger Victor.

Jag vet inte om vi föder upp så mycket bättre hästar än någon annan, men jag tror att vi ger dem bra förutsättningar. 

Stuteriet har valt att själva matcha utvalda uppfödningar hela vägen upp på internationell nivå innan de säljs, och då till utvalda ryttare. Både Caracole, Toupie och Foxy är exempel på det. 

Två hästar till Cook

När Caracole hösten 2021 som 8-åring lämnades till grannen och goda vännen Julien Epaillard, var det för internationell meritering med sikte på försäljning. Hon gick då 1,30. Sommaren efter gick hon VM, vann på hösten två världscupklasser och såldes sedan till amerikanen Karl Cook. Han är elev till Eric Navet och bedömdes kunna förvalta henne väl. Med Caracole tog Karl Cook OS-silver i Paris och har radat upp Grand Prix-segrarna – inklusive Falsterbos Rolex GP i somras.

I vintras köpte Karl Cook också Foxy. Hon var tänkt att behållas till Victor, men han och Adeline beslöt motvilligt att sälja för att investera i sin verksamhet.

– Det är ett ekonomiskt risktagande, men har ju också gett oss fina resultat, säger Alexandrine om upplägget med att själva tävla hästarna till den högsta nivån.

Fortsätter med aveln

Efter försäljningen av Foxy de la Roque förra hösten var fokus att leta lovande unghästar för framtiden.

– Då satte vi oss ner och gjorde en analys, som visade att de hästar som Victor haft mest framgångar med är de som han varit med och tagit fram själv, säger Adeline. 

– Vi hade pratat om att kanske minska på den egna aveln, för det är mycket jobb, men vi kom fram till att vi har så bra ston och ryttarsamarbeten att vi ska fortsätta, fortsätter hon. 

Prisnivån på lovande unghästar internationellt var en annan faktor. Hon nämner 500 000 – 1 000 000 euro för en bra 7-åring.

– Köper man in en häst så vet man inte vad som hänt innan, men med egna uppfödningar vet man allt om deras fysik och mentalitet och kan anpassa sig till det, ungefär som med sina egna barn, förklarar Adeline.

Hingsten Kannan – en legend

– När jag köpte honom hade jag en känsla av att detta skulle ändra resten av vårt liv.

Det berättar Alexandrine Bonnet Dian, då gift Hecart, om köpet av hingsten Kannan för 25 år sedan. Det blev starten på stuteri de la Roque, där han i dag är den viktigaste morfarshingsten.  

Kannan var då en av Belgiens mest bemärkta unghästar. I dag är han, ännu flera år efter sin död, världens högst rankade hoppförärvare.

Han föddes i Holland, men blev ironiskt nog och precis som sin far Voltaire, som ung inte godkänd som hingst av holländska KWPN. 

Den belgiska ryttaren och hästhandlaren Guidio Bruyninx köpte 50 procent av Kannan från uppfödarna, och red honom i belgiska 5-årschampionatet. De fick en delad förstaplats. Därefter köpte den kända hästhandlaren och tidigare OS-guldmedaljören François Mathy andra halvan. Som 6-åring vann Kannan åter belgiska Breeders, och var med på unghäst-VM. 

När Alexandrine och hennes man Michel Hecart först såg videor av Kannan från Belgien blev de direkt intresserade, men då var han inte till salu. Våren som 8-åring var han på Sunshine Tour med François Mathy. Alexandrine såg honom igen och nu var han till salu.

– Vi har så många bud på honom, du måste bestämma dig snabbt, sade Mathy. 

Priset var högt, hon tänkte i två dagar, resonerade med Michel, och sade ja. 

Kannan och Michel Hecart blev ett franskt landslagsekipage, och deltog på EM 2005. Samma år blev de även franska mästare. Det var för övrigt också Michel som tog fram Itot du Chateau, som sedan hade stora framgångar med Edwina Tops-Alexander.

Familjen sålde Kannan  2009, men hans inflytande är kvar. 

– Att ha ett tävlingsstall är ett heltidsjobb, ha uppfödning är ett heltidsjobb och att vara hingsthållare är ett heltidsjobb. Så mina föräldrar bestämde sig för att avstå hingsthållandet, förklarar dottern Adeline Hecart försäljningen.

Fakta

Det svåra valet av hingst

Hingstval är en komplex fråga, tycker Alexandrine Bonnet Dian.

–  Ju mer man vet, desto mer inser man att man inte kan, säger hon. 

En bekant bad henne om råd om hingstval, och hon nämnde ett namn. ”Men vad tycker du om Diamant du Semilly?”, undrade stoägaren apropå VM-lagguldvinnaren, som i flera år varit rankad som världens ledande hoppförärvare. 

– Då sade jag: ”Du måste följa din egen inre röst, men tar du en viss hingst tio gånger om, så kommer du att få tio olika resultat”.

Alexandrines tidigare man Michel Hecart hade som devis att man inte ska välja en hingst som man inte vill rida själv, men talade ju då som proffs.

Vilka hingstar har stuteriet då valt att använda denna säsong?

Dollar du Rouet (SF f -13 e Chacco Blue–Quaprice Bois Margot Quincy-Galoubet A). Samma uppfödare och samma mödernelinje som legenden Baloubet du Rouet. Dollars mormor var helsyster med honom. Dollar hade en lovande unghästkarriär och gick som 7-åring till Gregory Wathelet, men blev skadad. Alexandrine beskriver Dollar som en ny Jalisco B, som tydligt förbättrar avkomman.

Zazu (BWP f -08 e Kashmir v Schuttershof-Baloubet du Rouet-Nabab de Rêve). Samma mödernelinje som Toupie, från de Muze, mormorsmor är berömda Querly Chin. Såld till USA och har producerat flera bra avkommor trots små årgångar. 

Fakta

Vinnande uppfödningar

I juli 2025 vann Caracole de la Roque (f -13 e Zandor Z-Kannan-Quick Star) Falsterbo Grand Prix med Karl Cook, samma helg som Barbie de la Roque (f -14 e For Hero de Hus-Heartbreaker-Papillon Rouge) tog YREM-silver med Pénélope Leprevosts dotter Eden.

Under en dryg månad förra sommaren vann Caracole lagsilver på OS och Foxy de la Roque (f -15 e Armitage Boy-Kannan-Diamant de Semilly) GCT-GP i Rom.

I november vann Foxy GCT:s Super GP i Riyadh med Victor Bettendorf, samma helg som Caracole vann en fyramiljoners-GP i Los Angeles med Karl Cook. 

Två år tidigare hade stuteriet fem uppfödningar till start på Rolex Grand Slam-meetinget i Genève, världens ledande inomhustävling.

Det finns över 250 de la Roque-hästar i det internationella ridsportförbundets resultatbas. 

– Vi har haft årgångar där 80 procent av fölen når minst 1,50-hoppning, berättar Alexandrine Bonnet Dian.

Detta med fölårgångar på ofta inte mer än 10-15 föl. Som jämförelse producerar Paul Schockemöhles stuteri Lewitz uppemot 600 föl om året. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 16/2025.