Marc Dilasser: ”Hästarna måste gnistra”

I det idylliska departementet Orne i Normandie hittar vi hoppryttaren Marc Dilasser. Här installerade han sig 2013 tillsammans med sin fru Loriane och deras son Evann, även de aktiva tävlingsryttare. 

– När jag och Loriane körde in genom grindarna och såg den här utsikten, då sa vi till oss själva att det är här vi vill vara, säger Marc Dilasser.

Återinvesterar

Här på gården Haras de Millenium har de fött upp och utbildat flera framgångsrika hästar. En av dem är Veronese Teamjoy, som såldes till Edwina Tops som 6-åring. Han beskriver stoet som ett verkligt mästerverk och att han egentligen hade  velat behålla henne. På sätt och vis kan man säga att det häftiga stoet finns kvar, men i en lite annan tappning.  

– När vi gör framgångsrika försäljningar återinvesterar vi alltid pengarna i vårt system här på gården och namnger investeringen efter hästen. Till exempel har vi numera Dame Blanche-ladan, Obiwan-ridbanan och Veronese-stallet. Det är en tradition som jag har lärt mig att uppskatta. Även om det är svårt att skiljas från hästarna så har varje stor försäljning hjälpt oss att gå framåt och sätta upp nya mål.

Fakta

Marc Dilasser

Familj: Frun Loriane Lefebvre Dilasser och sonen Evann. 

Född: 10 mars 1978.

Bor: Gården Haras du Milennium i Normandie.

Favoritmat: Skaldjur. 

Favoritfilm: American History X.

Favoritskådis: Franska multikonstnären Michaël Youn.

Favoritbok: Jag gillar att läsa böcker skrivna av framgångsrika personer. Nu senast har jag läst Nike-grundaren Phil Knights The art of victory.

Viktigaste hästminnet: Segern i Nations Cup i Calgary 2011, eftersom det var min första femstjärniga tävling någonsin. På presskonferensen efteråt så skrattade journalisterna och sa att bara fransmännen kunde vara galna nog att skicka en ryttare som aldrig hade gjort en enda femstjärnig hoppning till Calgary.

Expandera

Nyligen vann Eduardo Alvarez Aznar årets sista LGCT Grand Prix i Rabat med Rokfeller de Pleville de Bois Margot. Den 19-årige valacken har gjort sju stora mästerskap och två världscupfinaler. Hingsten Qlassic Bois Margot hann vinna VM-silver och ett pärlband av stora Grand Prix med Simon Delestre innan han helt gick över i aveln. Conor Swail var fyra på världsrankningen för ekipage med Vital Chance de la Roque förra året. Dessa tre är bara ett axplock av de rekordmånga 1,60-hästar som Marc Dilasser har tagit fram åt ryttare som senare haft framgångar med dem på de allra största banorna.

Fridfull plats

Från stallplanen ser de omgivande gröna kullarna ut att sträcka sig mil efter mil, och trots den livliga aktivitet som pågår runt gårdens strax över 45 hästar ger platsen ändå en djup känsla av fridfullhet. Kanske är det något i luften, eller varför inte gräset, här i Orne.

Bara en kvart bort ligger Haras du Pin, Frankrikes mest prestigefyllda stuteri, grundat 1715 av den franska kungen Louis XIV. Stuteriet, som går under smeknamnet ”hästarnas Versailles”, har byggts till med ytterligare 350 boxar, nya kontorslokaler och två stora tävlingsbanor. Ett arbete som gjordes inför europamästerskapen i fälttävlan förra året, och för att i år kunna välkomna ryttare och hästar från alla discipliner veckorna innan OS hölls i Versailles.

– Enligt historien valde Napoleon ut den här platsen särskilt för att föda upp sina krigshästar, då han såg att de hästar som var födda här var tuffare och mer stabila än hästar han hade fött upp i andra områden, berättar Marc när vi slår oss ner vid köksbordet i det nyrenoverade huset.

Många hästuppfödare

Även i dag, långt efter Louis XVI:s och Napoleons tid, kan Orne stoltsera med att vara det departement (ett område som ungefär motsvarar ett län) i Frankrike med högst andel hästuppfödning. Att bo här ger familjen möjlighet att vara omgiven av likasinnade entusiaster och att dra nytta av de högkvalitativa tjänster och experter som finns i området.

– Nackdelen är väl möjligen att det är svårt att ramla över en bra häst, för alla har stenkoll, säger Marc. 

Både All In och King Edward är hästar som kommer lämna spår i historien.

Marc föddes i Brest, längst ut på Bretagnes västkust. Efter att han 2016 vunnit det franska mästerskapet på hästen Cliffton öppnades dörrarna till en internationell tävlingskarriär. 2017 blev han uttagen som reserv i det franska EM-laget och de senaste åren har han gjort flera framstående resultat i Nations Cup samt på fyr- och femstjärniga Grand Prix-tävlingar runt om i Europa. Men inget slår än så länge segern i Göteborg, som var hans första världscupseger.

Fakta

Världens topp-tre

Hästar:

”Arioto, All In och King Edward. Både All In och King Edward är hästar som kommer lämna spår i historien, precis som Milton och Jappeloup har gjort.”

Ryttare:

”Jag iakttar hur andra rider och försöker tänka vilken ryttare som skulle passa min häst, för att se om det finns något jag kan ta efter. Jag ser gärna att man utgår från hästen. Men för att nämna några tycker jag att Harrie Smolders är fantastisk, alltid i topp med ett sätt att rida på som är väldigt följsamt. Julien Épaillard så klart och till sist Marlon Modolo Zanotelli.”

Expandera

– Den segern är verkligen graalen och något som jag kommer att minnas under lång tid. Att vinna en femstjärnig Grand Prix är naturligtvis fantastiskt, men att göra det i Göteborg – det är som att vinna Wimbledon. 

Lång tid att skapa kontakt

Det var Arioto de Gevres som hjälpte Marc att ta hem segern i Göteborg, en häst som kom till honom vid sex års ålder. 

– Arioto de Gevres är mycket temperamentsfull med ett stort hjärta, men han är också en mycket självständig karaktär och befinner sig lite som i en egen bubbla. Så det tog lång tid att knyta kontakt med honom och verkligen bli ett team. 

Efter åtta år tillsammans är de nu utan tvekan ett team, även om de inte lyckades nå målet att få rida OS i år. Konkurrensen inom det franska laget är hård med många framstående hästar och ryttare som gör allt för att fånga landslagskaptenen Henk Noorens uppmärksamhet. Marc anser att Henk Nooren har spelat en mycket viktig roll i utvecklingen av det franska laget och för den franska ridstilen som helhet.

– Vi fransmän har traditionellt haft en framåtlutad ridstil där vi utnyttjar galoppen, vilket är fördelaktigt och gör oss snabba i omhoppningar och sällan resulterar i tidsfel. Men vi har också insett behovet av att införa en viss grad av disciplin från de nordligare länderna. Henk har varit till stor hjälp i den processen.

Jobbat i olika stall

Även om Marc inte kommer från en hästfamilj bestämde han sig tidigt för att det var hoppryttare han skulle bli. Efter att ha avslutat sina studier började han arbeta för den franska ryttaren Jean Le Monze, följt av jobb hos Daniel Biancamaria, som även Steve Guerdat arbetat för. Ytterligare några år senare anställdes han av stuteriet Haras des M för att utbilda stallets unga hästar och förbereda dem för Reynald Angot, stuteriets på den tiden ledande ryttare. Det var här Marcs stora intresse för unghästutbildning väcktes på allvar.

– Där fick jag chansen att rida helt otroliga hästar. Jag kom mycket bra överens med Reynald, som är en mycket god vän, men jag visste också min plats. Jag ville inte vara en evig tvåa så efter fem år bestämde jag att det var dags att gå vidare. 

2006 blev han anställd av Xavier Marie på dennes stuteri Haras de Hus. Xavier Marie är en hästintresserad storföretagare inom den franska möbelindustrin, som bestämt sig för att utveckla sin verksamhet till att inbegripa inte bara dressyrhästar utan också hopphästar. Här stannade Marc i två år och slutade i samband med att Kevin Staut anlände till gården. 

 –När jag ser tillbaka kan jag se att det kanske var i ett väl tidigt skede som jag kom dit. Det fanns för få hästar och vi var tvungna att bygga allt från grunden. Men samtidigt var det en mycket viktig erfarenhet. 

Berikande möte

Xavier Marie blev en stor inspiration och tiden hos honom var mycket berikande på en personlig nivå. 

– Det var under den perioden jag bestämde mig för att det är dags att göra något själv. 

Några år senare installerade han sig på sin egen gård Haras du Milennium i Normandie. Här har han tagit all den erfarenhet han fått från sina tidigare arbetsplatser vidare. Trots att Marc tack vare topphästar som bland andra Cliffton, Arioto de Gevres och Abricot Ennemmelle fått möjlighet att åka på stora internationella tävlingar, tycker han fortfarande att det absolut roligaste med ridsporten är att ta fram nya talanger.  

Älskar unghästar

– Jag har alltid brunnit för avel och unghästar, eftersom det var så jag började. Det händer ibland att jag hoppar en unghäst som jag inte tidigare ansåg var särskilt enastående, bara för att plötsligt upptäcka en oväntad egenskap som förändrar allt. Samtidigt finns det hästar som från början utmärker sig och är spektakulära, men som sedan stagnerar och inte visar sig vara så fantastiska som man först trodde. 

– Det är just det jag älskar med unghästar, varje gång vi hoppar dem väcks förväntan över vilken av dem som kommer att få oss att drömma idag.

Egen uppfödning

För att hitta de bästa talangerna förlitar sig Marc helst på den egna aveln, även om de inte har tillräckligt med utrymme för att avla så mycket som han skulle vilja. Förutom egen uppfödning ser han till att köpa in hästar i tidig ålder för att alltid ha cirka fem hästar i varje årgång, i hopp om att minst två av dem ska bli framstående. 

När det gäller vilken typ av hästar han söker är han tydlig – de måste ha temperament. Marc är medveten om att sådana hästar kan vara utmanande att hantera när de är unga, men anser att det är värt tiden och ansträngningen. Hans favorithingstar inkluderar Mylord Carthago, Diamant de Semilly och kanske framför allt Quidam de Revel.

– Hästarna måste gnistra. Jag gillar hästar med temperament, de måste ha det för att kunna hoppa högt. Ofta är den sortens hästar svåra som unga, eller till och med väldigt svåra, och det krävs tid för att komma till rätta med temperamentet. Men en häst som det inte gnistrar om, som inte har temperament, kommer inte heller att kunna gå hela vägen. 

Under många år tävlade Marc nästintill alla sina unghästar i de olika franska årgångschampionaten. Det var obligatoriskt, förklarar han. Med tiden har han gradvis övergivit den modellen och i stället börjat betona betydelsen av att vara uppmärksam på varje enskild hästs individuella behov och att inte ha för bråttom.

Det handlar främst om att alla hästar inte passar in i mallen och att det finns vissa som behöver lite mer tid.

– Det finns stora stall med unga hästar som vinner alla unghästmästerskap varje år, men vi ser väldigt få hästar från dessa stall som faktiskt går ut och tävlar femstjärniga tävlingar. Min filosofi kommer från Alexandrine och Michel Hécart på Haras de la Roque, som driver den näst bästa avelsverksamheten i världen när det gäller internationella rankningar bakom Schockemöhle. Vid fyra, fem och sex års ålder tar hästarna det lugnt. De tävlar men man sätter ingen press på dem i form av unghästfinaler. Sedan, när de blir sju år och uppåt, får de visa vad de går för. 

Går inte att tvinga

 Alla hästar passar inte in i mallen och vissa behöver lite mer tid, menar Marc. 

– Jag hade till exempel aldrig kunnat tävla Abricot i de här unghästchampionaten, han hade för mycket blod, för mycket energi. Så vi tvingade honom inte, vi bara väntade. Resultatet blev att han vid 13 års ålder hoppar 1,60. Om vi hade tvingat honom hade han aldrig fått den karriären. 

På frågan om han tror att Napoleon hade rätt om att hästarna härifrån är de bästa svarar han med ett leende. 

– De bästa uppfödarna flyttar hit för att de vet att de bästa hästarna kommer härifrån. Det kan inte vara en slump.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 19/2024.