Minnet försvann – men kroppen kunde rida

Stockholm 2013. Helg och hopptävling. Erika Forsmarker och Liam kommer tokigt in på ett relaterat avstånd. Liam hoppar av stort och Erika försöker trycka på fram till oxern. Men de kraschar. I ett virrvarr av ben, bommar och hovar landar Erika på huvudet.

På sjukhuset konstateras två frakturer i nacken, en annan i ländryggen och hon kan inte röra vänster sida. Nerverna var av.

Och så tappade hon minnet.

– Jag fick berättat för mig att jag hade en häst och hade varit med om en ridolycka, säger Erika, som saknar alla minnen fram till den ödesdigra dagen.

Konstant smärta

Den första tiden på sjukhuset sov hon mest. Trycket i hjärnan var högt, smärtan konstant. Förhoppningen var att minnet skulle komma tillbaka när trycket släppte. Men det hände aldrig.

– Till slut tvingades jag inse att nu är det så här. Klart att jag blev uppgiven och ledsen, men jag hade inget annat val än att försöka komma tillbaka.

När föräldrarna hälsade på var det två främmande ansikten vid sängkanten.
Erika fick berättat för sig att det var hennes mamma och pappa. De ville kramas och verkade glada över att se henne.

Fakta

Drömmer om Island

Namn: Erika Forsmarker.

Ålder: 37 år.

Gör: Teckenspråkstolk på Rosendalsgymnasiet i Uppsala.

Bor: Uppsala.

Familj: Gift med Tobias, barnen Oden, 5, och Ivar, 3.

Äter helst: Alla typer av potatis – gratäng, pommes frites…

Läser just nu: ”Musse & Helium”, en serie för barn om två möss. ”Vi läser två kapitel varje kväll.”

Drömresa: Att åka till Island med min man Tobias och rida islandshäst. 

Expandera

– Men för mig var det bara två personer som jag inte behövde träffa igen. Jag hade mer relation med sjukhuspersonalen.

Förhållandet tog slut

Vid tiden för olyckan var Erika i ett förhållande, men det tog slut kort efter att hon fick lämna sjukhuset. Det var tufft att höra att han inte orkade. Den gnagande oron följde med när hon flyttade tillbaka hem till sina föräldrar. Skulle de också lämna henne?

Där kom Liam in som en trygg, fast punkt.

– Jag hade fått höra att jag hade en häst som hette Liam och längtan efter honom var större än efter min familj. De hade jag ingen relation till, medan Liam och jag hade något gemensamt. Det var vi som tillsammans hade varit med om olyckan.

Erika har fått bygga upp nya minnen. Ett av de starkaste är när hon fick träffa Liam igen.

– Han var en tävlingshäst, lite bufflig och så. Men när jag gick fram bara sänkte han huvudet och lade det mot mig. Det var oerhört känslosamt.

Kroppen kom ihåg

När det blev dags att hoppa upp i sadeln igen, var frågan om hon skulle tvingas lära om på nytt. Men kroppen kom ihåg. Erika berättar om den märkliga känslan när Liam skrittade iväg och hon spontant tog i tyglarna.

– Det här kan jag! Det var en otroligt häftigt känsla. Därefter var det han och jag. Liam blev den trygga punkten, honom kunde jag lita på.

Hennes inställning till ridning ändrades också. Från att det tidigare handlat om prestation, blev det en fråga om relation.

– Nu kom andra värden in. Det gjorde inget om en skänkelvikning inte blev perfekt; vi hade kul och jag fick vara med min bästa vän. Det jag behövde var livsstilen med att ha häst.

Började hoppa igen

Kroppsminnet gjorde sig också påmint när hon skulle hoppa igen. Hon började med bommar på marken och litade blint på Liam.

– Det var nog läskigare för alla runt omkring. Men när vi kom i gång att träna ordentligt fanns rädslan där – jag visste ju att jag hade gjort mig riktigt illa.

Olyckan hade satt sina spår och byggt sina spärrar. Erika har fortfarande svårt för relaterade avstånd.

– Däremot är enkelhinder inget problem. Där finns inget man kan göra sig illa på före eller efter. Det är klart att det kan bli en tvärnit och man ramlar av, men om du snubblar in i en kombination …

Olika typer av minnen

Att kroppen minns, men inte hjärnan, är fullt logiskt. Det finns olika typer av minnen och hjärnan har olika system för dem, berättar Jeanette Plantin, disputerad fysioterapeut på Danderyds sjukhus och som tidigare har arbetat med ridterapi.

– Informationen som vi lagrar är olika känslig för trauma. Minnessystem för erfarenheter och livshändelser är till exempel mer känsligt än minnet för motoriska färdigheter, säger hon och konkretiserar:

– Varje gång vi repeterar information lagras det på nytt, blir mer befäst och mer konsoliderat. Dessutom har vi lättare för att plocka fram information som vi använder ofta – vi blir bättre på det vi gör mycket och ofta. 

När vi använder kroppen till samma rörelse tillräckligt mycket sker det till slut omedvetet. Vi lär oss att gå, cykla – och rida.

– Har man lärt sig en motorisk färdighet kan man till slut utföra rörelsen utan att engagera medvetandet. Det här procedurminnet, i folkmun kallat muskelminne, är väldigt stabilt. Även om vi tappar minnet kan vi utföra det väl inrepeterade, så länge det motoriska systemet fungerar.

Muskelminnet sitter också i hjärnan – det finns ingen plats att lagra det i kroppen – men kroppen ger sensorisk information. Vi känner igen rörelsen.

– Icke medvetet minne är mer robust, för här är andra strukturer inblandade, säger Jeanette Plantin.

Ny familj

I dag är Erika gift med Tobias och de har två barn. Hon har börjat om med en ny häst, då Liam dog för två år sedan. Sorgen var ogripbar. Det kändes som att en bit av henne själv dog.

– Det var oerhört tungt, men han blev gammal och vi fick många år tillsammans.

Nu lånar hon en unghäst på fyra år av sin goda vän. Haven Stay, ”Hasse” (e Enelzkey SR-Careful, äg/uppf Anette Mattsson) är fyra år och nu ska de bygga en ny framtid.

Den här artikeln publicerades i Ridsport nr 10/2025.