Följ med till Patrik Kittels dröm som blev verklighet

En slingrig väg, kantad av ljusgröna fält, skira röda vallmoblommor och blåklint, leder fram till den pampiga gården Eulenhof, strax utanför det lilla samhället Dülmen, en timmes bilväg från flygplatsen i Düsseldorf.

Den här tidiga junimorgonen är aktiviteten på gården redan i full gång. Ett arbetslag sätter upp grindar, ett annat rullar ut gräsmattor och på gårdsplanen står vagnar med prunkade ros- och rhododendrobuskar, redo att hitta sin plats i de många nyanlagda rabatterna så snart alla hästar ridits klart för dagen.

– Jag tänkte lite naivt att så himla lång tid kan det ju inte ta att färdigställa allt. Nu vet jag bättre, det är som alla erfarna gårdsägare säger. Det tar alltid dubbelt så lång tid och blir alltid väldigt, väldigt dyrt, skrattar Patrik Kittel som med viss vånda tackat ja till ett besök av Ridsport som första media på plats i livsprojektet.

Besöket har fått skjutas fram ett antal gånger, då saker i byggprocessen helt enkelt tagit längre tid än planerat.

– Jag är ju perfektionist och ville egentligen vänta tills allt är helt klart. Men jag förstår att många är nyfikna och det känns samtidigt kul att dela med oss av resan vi påbörjat här, säger han.

Arbetade på gården

Gårdens praktfulla tegelbyggnader var i många år bas för den tyska ponnylandslagstränaren Cornelia Endres verksamhet. Hösten 2017 köptes den av Patrik  Kittel och hans fru, den australiska OS-ryttaren Lyndal Oatley. I mars stod boningshuset, stallen och ridbanan klara och familjen, hästarna och de anställda flyttade in. Ett nytt kapitel både privat och i Kittels företag Outstanding Stables tog sin början.

– Det var absolut inte klart, men vi kände att det ändå skulle fungera. Även om gården ligger nära vår tidigare anläggning är det alltid lättare att vara på plats med tanke på alla snabba beslut som behöver fattas i ett så här stort bygge, säger Patrik Kittel, som faktiskt har bott på gården även tidigare.

– Det var en av de första gårdarna jag jobbade på efter min flytt till Tyskland som ung. Jag var anställd här hos ägarna före familjen Endres, så gården var välbekant för mig även om vi nu ändrat en hel del.

När Endres tog över åkte Kittel ut. Han inledde i stället ett långt samarbete med familjen Tecklenborg på närliggande Haus Giesking, en fullt utrustad anläggning knappt tio minuter från Eulenhof, där Outstanding Stables och Kittel-Oatley hyrt in sig fram till flytten i våras.

– Drömmen om en egen gård har funnits länge. De senaste åren har verksamheten, framför allt med elever, vuxit rejält. När vi fick möjligheten att köpa Eulenhof kändes det som helt rätt steg att ta, säger Patrik Kittel, som avslöjar att prislappen för både köp och den omfattande renoveringen i dag är uppe i 90 miljoner kronor.

– En svindlande summa, konstaterar Kittel, som själv inte hade mer än ett par tusenlappar på fickan när han första gången kom till Tyskland. I dag är han en välrespekterad affärsman som vid sidan av sportkarriären gör miljonaffärer med kunder världen över.

Att prata pengar och hur sjutton man egentligen lyckas få snurr i hästbranschen är någonting han gärna delar med sig av, det ingår i rollen som förebild menar han.

Men först spanar vi in gården – se några av de många detaljerna här:

Bostadshuset ligger i anslutning till stallarna, längst in till höger. Ridhuset stod redan på gården och har fått en rejäl förvandling med nytt underlag, ny sarg och nytt innertak. De grå nyanserna blandat med träinslag går igen både i ridhuset och i stallet.
På gården finns ett 30-tal boxar uppdelade i ett gäststall, ett karantänstall och det privata stallet där tävlingshästarna står tillsammans med försäljningshästarna. Antonia Ramels hästskötare Kirsten jobbar i gäststallet, som är ljust och luftigt med gummiklädda golvytor, öppningsbara fönster och LED-belysning i både tak och solarium.
I Kittels stall finns två sadelkammare, en för puts och förvaring av hagskydd och utetäcken och en för lädersaker och ridutrustning. Den senare ger känslan av att kliva in i en exklusiv butik med riktad belysning på sadlar, hjälmar och en pampig bettvägg.

Bor i stallet

Eulenhof består av flera stallbyggnader, bostäder, ridhus och inom kort även en separat spaanläggning för hästar. Huvudbyggnaden hyser såväl stall som familjens privata bostad och det var just den detaljen som fick dem på fall.
– Vi bor faktiskt i stallet, det är en barndomsdröm för oss båda!

Patrik Kittel kliver runt hörnet på den privata bostadsdelen. VM-hästen Well Done gnäggar varmt där hon står och solar sig i den öppna boxdörren, bredvid resten av stallets GP-hästar.

– Att sitta här och dricka morgonkaffet tillsammans med våra stjärnor som tittar ut… och samtidigt tyvärr äter en och annan ros, ha, ha… det är faktiskt helt magiskt, säger han lyriskt.

Att få till balansen mellan det tidlöst eleganta och det moderna och funktionella har varit i fokus sedan det första spadtaget. Robusta materialval gör att det är svårt att se vad som är nytt och vad som funnits på gården i århundranden.

Passionen för Eulenhof är stor hos båda, även om de delat upp gårdens utformning mellan sig på ett tydligt sätt.
– Vi diskuterar alltid allting, men när det gäller anläggningen har jag sista ordet. När det gäller huset och trädgårdsbitarna har Lyndal sista ordet. Anläggningen är min business och det måste vara på ett visst sätt, medan huset är vår privata sfär där det viktiga är att det fungerar för oss som familj.

Att Kittel är en man av ordning är väl känt. På Eulenhof har var sak sin plats i något av de otaliga förvaringsutrymmen som ställts iordning.
– Jag har till och med byggt en garderob för greparna i ridhuset, skrattar han med glimten i ögat.

– Det jag känner mig allra mest nöjd med är att det blir så hästvänligt. Det är otroligt viktigt att hästarna ska ha mycket plats, bra luft och få de bästa tänkbara förutsättningarna när det gäller träning och skötsel, men framför allt att de får vara hästar. Alla våra hästar går i hage dagligen, det är en regel jag inte tummar på, berättar Patrik Kittel, som delar det stora stallet med hustrun Lyndal och svenska Malin Wahlkamp-Nilsson som jobbat som hans beridare i nio års tid.

Flera ben i verksamheten

Att det var till någonting eget Kittel ville komma visste han redan när han som 11-åring hemma i Västervik bestämde sig för att en dag rida OS. Nu är han på väg mot sitt fjärde.

– Jag har stoppat in väldigt mycket eget kapital i gården, pengar jag tjänat genom hästaffärer under åren. Men jag är ärlig med att säga att jag aldrig hade kunnat förverkliga gården på det här sättet utan min svärfar som har hjälpt till med ett lån.

– En del tycker att jag har bakbundit mig genom att låna, men jag ser det som en investering. Jag har pumpat in massor med miljoner i hyra på den andra gården, bara kostnaden för hyra och personal låg där på omkring 700 000 kronor i månaden. Nu betalar jag till mig själv och har redan halverat utgifterna eftersom varje återbetald krona på lånet är en investering i gården. Planen är att allt ska vara helt återbetalt inom en tioårsperiod.

Sinnet för affärer har slipats genom åren. I skolan (samhällsekonomisk inriktning i gymnasiet) var Patrik Kittel enligt sig själv ”inget direkt geni”.

– Jag hade inte särskilt bra betyg i matte, men en grej lärde jag mig under de åren, som jag haft nytta av under hela min karriär. När du räknar ihop allt på sista raden ska det stå på plus. Det spelar ingen roll om det står en krona eller en miljon, principen att det inte ska vara röda siffror håller jag hårt i.

Jag har sålt ett par hundra hästar genom åren, även de jag innerligt hade velat behålla.

Försäljning av hästar är i dag ett av flera ben i Kittels företag, där de andra består av utbildning av hästar och elever, liksom den egna tävlingsverksamheten. Han säljer ett 15-tal hästar varje år – ”kvalitet går före kvantitet”– både egna och för kunders räkning.

– Den allra första hästen sålde jag till USA för 25 år sedan. Sedan sålde jag Santana, en av mina första Grand Prix-hästar. Jag har sålt ett par hundra hästar genom åren, även de jag innerligt hade velat behålla, säger han krasst och fortsätter:

– Pengar har aldrig varit min primära drivkraft, men genom att göra affärer kan jag fortsätta att göra det jag verkligen brinner för, nämligen att tävla och utbilda hästar. I dag är jag i en privilegierad situa-tion där jag kan behålla de bästa genom långa kontrakt, men det är någonting som jag har jobbat väldigt hårt för.

Plockar guldkornen

Att vara självständig är även det en viktig parameter i företaget. Patrik Kittel har aldrig mer än enstaka hästar från samma ägare och väljer sponsorer med omsorg.

– Jag gillar inte att bli styrd, då risken är att man som ryttare blir alltför sårbar och där det bara handlar om kundens önskemål, inte mina sportsliga.

Själv hämtar han inspiration från olika håll.
– Det gäller att plocka guldkornen och sedan göra det till någonting eget, som fungerar för just dig. I hästsammanhang inspireras jag av personer som Antonia Ax:son Johnson, Jan Brink och Andreas Helgstrand, men lika mycket av okända människor jag mött men som alla varit dedikerade på olika sätt.

Patrik Kittel har i dag ett tiotal elever, alla på Grand Prix-nivå. Ett antal han tycker är alldeles lagom. De flesta står uppstallade på gården, medan andra kommer i perioder.

– Att vara elev hos mig innebär väldigt mycket mer än att bara komma på en träning och betala för den. Jag vill ge mina elever ett helhetskoncept, som omfattar allt från skötsel till träning av både häst och ryttare, tävlingsupplägg och veterinärvård. Då är det viktigt att jag som tränare inte tar på mig för mycket, jag vill leverera toppklass och även hinna med min egen satsning som tävlingsryttare, säger han.

Högt pris

Framgångar har ibland ett högt pris, oavsett om de är sportsliga eller affärsmässiga. Kittel har hunsats rejält genom åren, inte minst i olika sammanhang på sociala medier.

– Om folk kläcker ur sig korkade och elaka saker till mig personligen väjer jag inte för en diskussion. Jag vet vad jag gör och var jag står och är trygg i det. Men det som hamnar på nätet ignorerar jag, det finns många med mod bakom tangenterna, men som inte vågar stå för sin åsikt i verkligheten. Det finns ingen anledning för mig att lägga energi på de personerna, säger han och vinkar till Lyndal, som har ägnat senaste timmen åt att få den åtta månader gamla dottern Emilia att somna i sin vagn, men som nu svingat sig upp i sadeln inne i ridhuset.

Det senaste året har varit intensivt. Köpet av gården, Emilias födsel och på det en fortsatt elitsatsning i sporten, både som ryttare och tränare.

Hur gör du för att inte stressa sönder?
– Jag har alltid haft lätt att fokusera på en sak i taget och det är en av mina stora styrkor. Men det har varit slitigt och jag är glad att vi nu snart är i mål med bygget. Lyndal och Emilia är det viktigaste för mig, de håller mig på jorden och gör mig lugn. Jag ser fram mot att lägga de dagliga timmarna av olika byggmöten på att vara ännu mer med familjen.

Att dela vardagen och arbetet med hästarna med sin fru (som också är en av hans tiotal elever) är en ynnest, tycker Patrik Kittel.

– Vi delar passionen för det vi gör och förstår varandra väldigt väl i vad som krävs för att lyckas. Jag har, av inte minst affärsmässiga erfarenheter, blivit lite hårdare och mer direkt tror jag, medan Lyndal är väldigt mjuk och med världens största hjärta. Vi kompletterar varandra bra och har tillsammans skapat en bas där både vi själva, hästarna och vår personal trivs och får växa både som ryttare och människor.

Bilder från vardagen med familjen och hästarna:

Skogen intill gården har mängder med ridvägar. Under vintern färdigställdes också en galoppbana som används flitigt. Här rider Patrik Kittel  valacken Sa Coeur
(f -07 e Sir Donnerhall I-Don Davidoff).

Emilia är största vinsten

Om Emilia går i föräldrarnas fotspår är en fråga Kittel själv besvarar innan den ens hinner ställas:
– Viktigast för oss är att hon känner att hon får göra det hon vill och att hon gör saker som gör henne lycklig, oavsett om det inkluderar hästar eller inte.

Jag har lovat mig själv att inte bli en av de där papporna som missar sitt barns uppväxt.

Den nyblivna papparollen ser han som sitt livs storvinst.
– Det är magiskt att få vara med om Emilia. Jag har lovat mig själv att inte bli en av de där papporna som missar sitt barns uppväxt, så tiden med henne är oerhört värdefull. Både jag och Lyndal sätter henne före precis allt annat, säger han.

EM och OS väntar

Idéerna kring sportens framtid är många hos ryttaren som blivit den svenska dressyrens affischnamn. Kittel lobbar rejält för att få till ett ligaupplägg i dressyren, liknande det som finns i den internationella fotbolls- och tennisvärlden.

– Det finns redan i dag i hoppning, men skulle också kunna fungera i dressyr.
Publiken vill se de absolut bästa och genom att tänka mer i termer av hur fotboll och tennis spelas tror jag att vi har mycket att vinna, inte minst när det gäller att få sponsorer och därmed bättre prispengar.

Målet i år är ett bra resultat på EM i Rotterdam.
– Den häst som ligger bäst till är Well Done, en fantastisk häst som är väldigt speciell. Lagmässigt har vi också en väldigt stor medaljchans, om allt klappar på den dagen. Det stora målet annars är naturligtvis OS i Tokyo nästa år.

Även OS i Paris 2024 finns med i planeringen.
– Jag satsar aktivt mot Paris, sedan får jag se hur det blir efter det. Jag kommer kanske tävla aktivt ytterligare tio år och därefter få jag helt enkelt se hur inriktningen i verksamheten blir. Det kan mycket väl bli så att jag tar fler elever när jag själv känner mig klar, men där är jag inte än.

Intervjutiden är slut, eleverna väntar. Liksom Emilia som glatt satt sig upp i vagnen, väldigt osugen på att sova, konstaterar hennes pappa – samtidigt som han försäkrar sig om att jag verkligen har fått svar på alla frågor.

– Det är viktigt för mig att vara den före-bild jag själv hade önskat få möta som barn och ny i sporten. Hästar lär oss att ta ansvar och att våga visa känslor.
– Kan jag inspirera fler att hålla på med hästar och att även allt faktiskt är möjligt om du är beredd att jobba stenhårt för det… så har jag lämnat någonting vidare till den yngre generationen som tar över.

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 11/2019.