Ridsporten visar vägen

Att en svensk som inte ens är rankad bland de femtio bästa inom sin idrott faktiskt är som bäst när det verkligen gäller och så när hoppar hem ett OS-guld är ingenting annat än en sensation och en härlig bragd.

Jag är helt säker på att det står Sara allra högst upp på listan över möjliga kandidater till årets bragdguld. Allt annat är än så länge otänkbart. OS är ännu så länge ungt och det kan kanske komma att dyka upp andra kandidater som gör liknande bragder, men än så länge är silver-Sara juryns självklara val.

Marginalerna är små inom alla idrotter. Det handlar om centimetrar och tiondelar, ibland millimetrar och tusendelar, som skiljer mellan ett guld och en anonym femteplats. Wega var i alla de tre sista hindren på banan, och så som jag ser det så vann Sverige ett silver.

Det är fantastiskt roligt det som skett, och det lovar gott inför framtiden. Det finns (som jag har uppfattat det) en ganska god återväxt inom fälttävlan och till nästa gång i Rio så hoppas jag att Sverige kan vara med och slåss om guld även i lagklassen. SOK lär satsa ännu mer på ridsporten inför Rio.

Intervjuerna med Sara igår kväll var roliga att lyssna på, men visst var det en liten tysk brytning som jag hörde? Jag har lärt mig Rolf-Görans skånsk-tyska och igår fick jag lära mig det nya språket smålands-tyska. Jag skiter i vilket språk Sara talar så länge hon representerar Sverige på det sätt som hon gjorde igår.

”Bäst när det gäller” brukar verkligen inte vara en egenskap som svenska idrottsmän och kvinnor har, tvärtom så är det ofta ”stolpe ut” allt som oftast när det är stora mästerskap. Sara har helt uppenbart den goda egenskapen, och för det skall hon ha årets bragdguld!