Stora skillnader i överdomares munkoll

– Jag kan förstå överdomare som duckar och väljer att inte se så många munnar, för man är i en utsatt situation, säger överdomaren Carolina Mörk.

På en dressyrtävling i april stängdes åtta ekipage av efter att hästarna hade sår i munnen.

– Den tävlingen blev det ovanligt många avstängningar, säger Carolina Mörk som var överdomare där.

Hennes strategi är att titta i hästarnas munnar efter att de har startat.

– Jag är själv dressyrryttare och vill inte bli störd före start, och absolut inte på framridningen eller i collecting ring. Dessutom är det viktigt för mig som överdomare att inte förutsätta att hästarna har sår i munnen. Därför tittar jag efter ritten.

– Jag tror inte att någon åker på tävling med en häst som har sår i munnen. Alla vill sina hästar väl. Men det kan gå så fort att få det där såret. De kan ha bitit sig, och slemhinnorna är sköra.’

”Blir frustrerade”

Att berätta för ryttarna att hästen har sår är inte alltid så lätt.

– En del blir frustrerade, och det kan jag förstå. De har åkt långt och lagt ner mycket pengar, och ibland kan det vara ledaren i klassen som blir avstängd.

– Som överdomare kan man känna sig ensam och utsatt, även om vi har förbundet i ryggen, så jag kan förstå de överdomare som duckar och inte tittar på så många munnar.

– Men de allra flesta ryttare förstår att jag som överdomare bara gör mitt jobb, och många blir både bestörta och ledsna över att deras hästar har fått sår.

Carolina Mörk gör kontrollen med ryttaren till häst eller avsuttet.

– Det går bra vilket som. Först känner jag på nosgrimman och därefter tittar jag på mungiporna. Jag viker ut dem och tittar på båda sidor. Jag lyfter själv på mungiporna. En del låter ryttare eller medhjälpare visa mungiporna men de visar inte alltid det jag vill se.

Borde titta på alla hästar

Alla överdomare på tävling är ålagda att kontrollera munnar på minst fem procent av hästarna. Kravet är för lågt, tycker Carolina Mörk.

– Helst skulle jag vilja att det fanns stewards som tittade på alla hästar, så det blir rättvist, men jag inser att det är en kostnadsfråga, menar hon och försöker själv kolla så många som möjligt.

– Jag har förmånen att vara på tävlingar där föreningens funktionärer håller koll på parkeringen, och jag väljer hellre att titta på ytterligare en mun i stället för att gå en extra runda på parkeringen.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 8/2024.