Hjälpsamma människor

Efter Englandsresan har vi hunnit besiktiga häst nummer ett (blåsljud på hjärtat) och nummer två (gammal skada som man inte kunde avgöra betydelsen av) och nu nummer tre. Den blev godkänd! Det var faktiskt den jag la ut en bild på i förra bloggen, kanske ett tecken…?

Jag har alltid varit kass på att be om hjälp. Själv är bästa dräng, jobba hellre dygnet runt osv.. när jag var skadad blev jag tvungen – kunde ju inte ens plocka upp en pryl från golvet. Fast det tog emot. Sen när man blev litet smidigare, ja smidig är man kanske inte, men allt är ju relativt, då började man göra allt själv igen. När jag lärde mig blanda litet och lita på att andra faktiskt också kunde göra en del saker så har jag behållt en liten procent av förmågan. Den behövdes nu i helgen.

Vi har haft en maxad helg med tävling båda dagarna, jag lördag och tjejerna med ponnyer söndag, sen kunder båda dagarna, två samtidigt idag. Insåg snabbt att jag får åka själv på tävling med två hästar. Har aldrig varit problem för mig, men rider man högre klasser är det skönt med någon som slåss litet på framhoppningen åt en, speciellt när man har en häst som överhoppar sig. Då behöver man många språng på lägre hinder. Jag upplever att man höjer väldigt snabbt ofta, precis som om det blir bättre om man hoppar högre innan man går in. Jag tycker att det är tvärtom. Avspänd häst som hoppar lugnt hellre än en som får ta i litet för mycket innan. Undantag för hästar med överdrivet självförtroende finns ju. Dem måste man imponera litet på innan.

Nu var det 110-130, så jag tänkte att det går fint att vara själv. Tror aldrig jag haft så mycket hjälp. Mina hästägare var där och hjälpte pyssla om hästen, lasta om och besiktiga. Sussie Nilsson fick låna en hjälm så var saken biff.  Gulliga Hannes hjälpte till att lasta om hästar. På framhoppningen dök alltid lika intresserade Christel Behrmann upp och såg till att hålla ner hindren litet till storhoppande Greyman. Sen, att jag fick fatt i Anna Johannesson, som var där som hjälpande mamma, men ändå tog sig tid att fota oss både på framhoppning och på banan var ju en extraservice deluxe.

Hemma fick jag hjälp med lunchfodring av Benka, på Blädde hade Charlotte redan lunchat när jag kom och vi började ta in och förbereda 4 hästar för visning. Det trista är att vi har värsta sjön, ja man kan inte kalla den vattenpöl, när man går till ridhuset, så trots  tvättade strumpor på hästarna, så var de ganska skitiga efter några varv i ridhuset. Men det är ju trots allt tanken som räknas eller…?

En häst har kunderna redan bestämt sig för, så det blir att boka besiktning i morgon. Kul, det funkade jättebra! Gårdagens kund, som inte hade sin tränare med, ska visa filmer innan hon kan besluta om vilken hon ska välja.

Har i veckan hunnit med avsutten träff med landslaget också. Föreläsningar av energiknippet Hans Adielsson plus Lars Roepsdorff gav olika vinklar på träning av hästar, underlag och mycket annat. Vi presenterade oss själva för varandra med målsättningar och planer för att nå målen. Intressant och bra inbördes diskussioner och reflektioner.

Vi följer upp nu i veckan med första lagträningen hos Maria med banhoppning på Hagahill dag två. Alltid kul att se alla hästar, nya som gamla, på första träningen. Mina får gå varsin dag eftersom de precis har tävlat. I vanliga fall hoppar jag sällan direkt efter tävling, men de gick litet lägre klasser i helgen, så det blir bra uppföljning.

Vi har planerat att starta säsongen i Arezzo med hopphästarna, och direkt därifrån åker vi ett par timmar norrut till Ravenna och startar fälttävlan där. Mer om det längre fram. Nu närmast träningar i Finland igen, många av finnarna planerar att starta säsongen här, så det gäller att vi säljer minst halva stallet så vi har plats för dem i april.

Med hopp om fortsatt hjälp på vägen till våra stora mål

#Gealdrigupp#

/Anna