Ulrika Fåhraeus: ”Hästarna är yttersta offren i ett sjukt system”

Vi ser det överallt: en effektivitetsmani som när den drivs för långt skadar allt levande den kommer i kontakt med. När resultatstyrningssystemet New public management började användas för att öka effektiviteten inom den offentliga sektorn kopierades konceptet från näringslivet.

Allt ska mätas och dokumenteras i lönsamhetens heliga namn. Det är npm som ligger bakom hemtjänstpersonalens minutstyrda stress-schema, det är npm som knäcker lärarna som knäar under orimliga dokumentationskrav. 

Och effektivitetshysterin har nått även hästbranschen. Priserna på precis allt har skenat, samtidigt som den unga, mer välutbildade generationen hästarbetare ofta säger ifrån mot dåliga villkor. Ovanpå det finns förväntningarna från kunderna, hästägare och hästköpare.

I stallet i södra Sverige som var i blåsväder tidigare beskriver en före detta praktikant hur det var en otrolig ordning och reda, att stället var som ett väloljat maskineri. Vilket var bra i vissa avseenden, men gick det inte tillräckligt fort med hästarnas utveckling tog man till våld.

Det är alltid den längst ner i näringskedjan som betalar priset: i sjukvården är det personalen som stressar runt och inte hinner göra ett bra jobb eller ens äta, och som byter jobb eller går i väggen.

I hästbranschen är det hästarna som pressas att mogna allt tidigare och som ska få diplom och vinna tävlingar, kosta vad det kosta vill. Men hästarna kan inte byta jobb, de kan inte säga någonting. 

Pengarna är hästens värsta fiende.

Tankarna går inte bara till npm, de går även till staten och Skatteverket som drivit utvecklingen mot en närmast total professionalisering. Minsta hobbystall ska vara ett beskattat företag under myndighetsregler och registrering.

Det går naturligtvis inte att argumentera för att hästbranschen skulle fortsätta vara en halvskum gråzon. Man kan inte hävda att det var bättre förr, för det var det inte. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att även Skatteverket har del i skulden till att hästar piskas i svenska ridhus.

Pengarna är hästens värsta fiende, vare sig den bor hos hobbyhästägaren som inte tar ut veterinär för att det är för dyrt, hos hästutbildaren som tar fula genvägar eller i den rika världen där den blir handelsvara och nekas ett värdigt hästliv mellan tävlingarna. Hästarna är de yttersta offren i ett sjukt system.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 3/2024.