Ulrika Fåhraeus: Ridsportens skeva ekonomi

Ridsportens ekonomi är en väv där alla ska leva på alla, och i denna subekonomi råder en märklig ordning. 

Det konstiga är att det är de som är alltings förutsättning, som uppfödarna och de som äger stall, ridhus och fastigheter, som har svårast att få bärighet. De går ofta back, medan andra yrkesgrupper kan leva gott på att andra har häst. 

En del av dessa yrkesgrupper utövar dessutom sitt yrke på andras fastigheter, utan att betala till fastighetsägaren. En sak som jag funderat på i decennier är varför tränare inte betalar något till de som upplåter sina lokaler för dem att tjäna sina pengar i.

Exempel: hopptränare Per åker på tisdagen till stall A, på onsdagen till stall B, på torsdagen till stall C och under helgen håller han en kurs på stall D. Måndag och fredag är han ledig,

Han tar 500 kronor per ekipage i grupper som har 4-6 deltagare. Per glider in som en halvgud och håvar in 30 000 den veckan, utan att betala något till den som håller med arbetsplatsen i form av en harvad manege med hindermaterial och belysning och fika i pausen.

Behållningen för ridhusets ägare är ridhusavgifterna från externa ryttare som kommer utifrån. Del av behållningen är kanske också att det händer något på anläggningen och att det i sig gör stallet till ett attraktivt ställe.

Min fundering här är att det blir hästägaren utifrån som betalar, utöver en ofta redan saftig träningsavgift.

Jag tycker det är självklart att jag ska betala för mig om jag rider i någon annans ridhus eller på någons bana. Det kostar och är krävande arbete att hålla ridhus och banor i skick.

Men är jag den enda som borde betala? Vore det helt orimligt att tränaren och ryttarna båda betalar lite till anläggningen och att inte allt läggs på ryttaren?

Jag kan förstå att man som anläggningsansvarig inte vill ta betalt av en OS-ryttare eller andra kändisar som dyker upp någon gång. De skänker glans åt anläggningen och lockar dit besökare..

Men tränare som Per, som regelbundet tjänar pengar hemma hos andra?

När vi nu är i en så djup kris att allt fler ger upp både tävling, träning och hästägande måste alla kockar i soppan tänka till.

Vad kan jag som aktör inom ridsportekonomin göra för att göra det möjligt för hästägarna att inte bara ha kvar sina hästar utan även fortsätta rida och träna? 

Kan jag sänka mina priser lite eller åtminstone låta bli att höja? Och – kan jag visa lite goodwill till de som gör mitt arbete möjligt?