Ulrika Fåhraeus: ”Skärp er, 50-plussare!”

Jag är så less på det här generationskriget. Jag är trött på den oförståelse och stagnation som präglar många i min egen åldersgrupp, som filterlöst ger sig på även barn och unga på nätet.

Ett talande exempel är när Ridsports nya bloggaren Noomi Skobe Rosén nyligen beskrev hur tungt det ibland kan vara, hur man kan vilja ge upp, men ändå kämpar på. Omedelbart var ett gäng boomers och generation X-are där och sablade ner henne i kommentarsfältet. Om man inte är beredd att slita på en viss nivå har man inte i sporten att göra, var budskapet. Det här kastar man alltså mot en femtonåring som bara skrev att vissa dagar känns det tungt. 

Boomer-kören börjar ärligt talat låta som en gammal repig vinylskiva. Och det är alltid samma låt på.

Hur det i sporten talas till och om ungdomar, på nätet och i tävlingskretsar, har jag funderat mycket på, både under och efter min tid som tävlingsförälder.

Vissa ledare och föräldrar var bra med ungdomarna, andra var fullständiga katastrofer. En del hade social kompetens medan några verkade ha en hel grodfabrik i munnen. Vissa hade förmågan att peppa och motivera – andra bidrog tyvärr till att få duktiga ungdomar att sluta. Som om det inte gjorde något, och som om det fanns en hel uppsjö av ryttare som kunde ersätta de som föll ifrån. 

Tyvärr har den där sjön börjat sina. Tävlandet har gått ner med 25 procent och återväxten bland de yngre ser klen ut. Hästsporten befinner sig i kris på flera plan och har inte råd att förlora ännu fler ryttare. Naturligtvis är det mycket som spelar in i om unga fortsätter tävla eller lägger av, men det sociala klimatet i sporten är inte oviktigt. 

Ärligt talat, alla 50-plussare, är det någon av er som skulle vilja vara ung i dag? Det är hårt på ett helt annat sätt än det var 1980. Världen kommer aldrig bli som den var när vi var unga, och det som behövs nu är inte mer raljant kritik mot ungdomar och romantiserande nostalgi, utan framtidstro.

Lösningar på hur vi kan få ungdomar att vilja fortsätta i den här krävande sporten, som aldrig blir lättare, utan bara dyrare och mer regeltyngd. 

I mina drömmar är hästsporten en plats man flyr till, inte från. En plats där vi tar hand om varandra, inte trycker ner unga. Att inte vara taskig mot ungdomar är inte att curla – det är att vara en schysst medmänniska och att värna om sportens framtid.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 13/2025.