Unga hästar i kläm när banorna blir för svåra

På de flesta hopptävlingar går avdelning B direkt efter avdelning A på samma bana, med bara små förändringar.

– Jag upplever att banbyggare bygger utifrån avdelning A, där det är stora startfält och man bygger lite svårare för att inte få för många nollor. Då blir banan inte bra för unghästarna i avdelning B, säger Erik Nordström, hoppryttare och unghästutbildare, som tog upp detta i sin blogg på Ridsports webb i början av mars.

Där skrev han om hur första hindret lite för ofta var svårt placerat, att det är linjer med korta distanser, och distanser både in i och ut ur kombinationer.

”Rider du en 1,10-klass, där du startar för att unghästarna ska få mer erfarenhet och utvecklas, varför då göra det så svårt?” skrev Erik i sin blogg, där han också ifrågasatte varför en 1,20-klass för unghästar ska behöva bestå av hela 14 språng.

Erik Nordström säger till Ridsport att han inte vill hänga ut någon.

– Jag förstår att det finns en tidspress på banbyggarna, för ingen vill att tävlingen ska hålla på till klockan tio på kvällen. Men det hela blir en fråga om unghästvälfärd.

Yvonne Idehäll, ridlärare som arbetat mycket med unghästar, är en av dem som håller med Erik Nordström.

– När avdelning B infördes en gång i tiden var tanken att man skulle ändra på banan efter avdelning A, men jag tycker att det görs alldeles för lite. Detta blir tydligast på mindre tävlingar där 1,10 är högsta klassen, och det dessutom ofta är mindre rutinerade banbyggare som kan lägga alla svårigheter på ett och samma ställe på banan.

Linn Lallo är unghästutbildare och C-tränare i hoppning, och hon ser samma fenomen.

– På tävlingar där 1,10-klassen är den högsta är den ofta svårare än en 1,10 på en tävling med högre klasser.

– Men det är också en avvägning ryttaren måste göra, att inte gå för snabbt upp i klasserna.

”Hoppa inte över något steg”

Niklas Jonsson är hoppryttare och ordförande i Svenska Ridsportförbundets hoppkommitté. Han trycker också på vikten av att ekipaget är redo för höjden de tävlar på.

– Det handlar om att ta sig igenom hela läroplanen och inte hoppa över något steg, och om det blir för svårt kanske du hoppar en för hög klass.

– Men sedan ska svårigheterna på banan också vara anpassade. Rider du en Lätt B-dressyr ska du inte plötsligt förväntas göra galoppiruetter.

Ytterligare en aspekt på det hela är den ekonomiska. 

Felfria rundor innebär kval till olika championat och det i sin tur ökar hästens värde.

– Banbyggarna får inte lyssna för mycket på dem som vill ha lättare banor utan ändå hålla rätt nivå. En tävling är ett läxförhör, och du kan inte skylla på banbyggaren om du inte gjort hemläxan. Det är inte banbyggarens uppgift att se till att våra affärer går bra, säger Jörgen Larsson, en av de ryttare som gjorde mest tävlingsstarter under 2023.

Så kort paus som möjligt

Det är många olika intressen som ska vägas mot varann under en tävling. Arrangörerna vill ha maxade startfält, medan ryttarna vill ha välbyggda banor men så lite väntetid som möjligt. I fokus för alla önskemål står banbyggarna som ska bygga väl och snabbt, så att pauserna blir så korta som möjligt.

– Vi ger inte alltid banbyggaren chansen att bygga om till riktiga unghästklasser, och dessutom går unghästryttare ofta in och gör sin start i avdelning A för att sprida ut sina starter, säger Johan Hjertberg, hoppdomare och överdomare, och dessutom uppfödare.

En del tävlingsarrangörer bryter ut unghästklasserna och kör dem för sig under en förmiddag.

– Det är bra för de unga hästarna som slipper vänta på transporten hela dagen, utan kan göra sina klasser och sedan åka hem. Det skulle ge bättre hästvälfärd, och då skulle vi också undvika ”gröna” 4-åringar som riskerar att blandas med ryttare som är nya på den nivån i 80- och 90-klasserna och på framhoppningarna, säger Johan Hjertberg.

Att vara banbyggare innebär att leva upp till många olika förväntningar samtidigt, säger banbyggaren Lotta Wahlborg, som driver Grevagårdens Hästsportcenter med sin familj.

– Alla vill att banorna upp till 1,10 ska vara lättgalopperade och att hindren ska komma upp naturligt om du håller rätt tempo och rytm. Men alla banbyggare går bet ibland, särskilt om du är på ett nytt ställe och inte vet vad det finns för fallgropar i form av läktare, eller vilket hindermaterial som finns att tillgå.

Till det kommer tidspressen.

– Det kan vara pressat många gånger, men jag tar mig tid. Jag kan ändra linjer, och byta ut en planka till en bom i en oxer. 

Viktiga funktionärer

Viktiga faktorer i detta är också banchefen och övriga funktionärer på banan, säger Lotta Wahlborg.

– Det är mycket värt att ha en banchef som jag kan anförtro att mäta in hindren, och som kan lägga ut uppgifter så att en ombyggnad kan börja direkt efter sista målgång. 

Maria Alfredsson är banbyggare på internationell level III och ordförande i SvRF:s banbyggargrupp.

– Vi brukar säga att en 1,10 ska vara avpassad för en 5-årig häst, och att det inte ska spela någon roll om du rider avdelning A eller B. När jag bygger tar jag avstamp i avdelning B, och tänker att banan i första hand ska fungera bra för unghästar. Det innebär bland mycket annat att första hindret ska vara inbjudande. 

– Sedan vet vi att inte alla banor blir perfekta, men alla gör så gott de kan

Kritiken mot att banorna ibland blir långa bemöter Maria Alfredsson med att det bygger på ryttarnas egna önskemål.

– Vi ändrade det för några år sedan, och avsikten är att en häst som är spänd i början av banan ska kunna bli mer avspänd efterhand. Men längre banor ställer förstås andra krav på träning hemma.

Många olika viljor

Att det är många viljor som landar hos banbyggarna håller Maria Alfredsson med om.

– Visst kan det vara ett dilemma. Jag hade nyligen första steget i en kurs för blivande banbyggare, och i gruppen fanns flera aktiva ryttare. När de skulle rita sin första bana konstaterade de att det var betydligt mer att ta med i beräkningen än de hade tänkt på. ”Jag ska aldrig mer klaga på en bana”, sade en av dem.

För ett tiotal år sedan möttes ryttare, arrangörer och funktionärer på ett tävlingskonvent.

– Det pratas fortfarande om det mötet, och det skulle absolut vara önskvärt att upprepa det igen, säger Niklas Jonsson, och Maria Alfredsson håller med.

– Vi banbyggare träffar ryttare på tävling, men det vore verkligen bra om vi kunde få till ett stort forum där alla kan mötas. Men det är en utmaning att få till, och så kostar det.

Banbyggarens utmaningar enligt Lotta Wahlborg

Lotta Wahlborg, B-banbyggare i hoppning, har skrivit ner de här tankarna om en banbyggares dilemma.

”Alla vill vi göra bra banor. Som både är utvecklande och lagom utmanande – sedan har vi ju också TR att förhålla oss till:

• På ett meeting kan man ha fyra klasser per dag – totalt 12–15 banor som ska designas.

• Varje klass består av cirka 13 hinder – 195 hinder som ska placeras ut, helst på rätt ställe.

• Varje bana består av två–tre olika hindertyper – 195 hinder som ska bestämmas om det ska vara räcke/oxer/trippelbarr.

• Varje hinder ska ha en viss höjd och längd, vilket ger 195 hinder som ska mätas höjden på hästtävling, 585 på ponnytävling. Av dessa ska omkring 100 hinder dessutom mätas på längden på hästtävling, 300 på en ponnytävling.

• Varje bana ska bestå av någon rak linje, någon vänsterbåge och någon högerbåge.

• Varje bana ska helst ha olika distanser, som fyra, fem, sex, sju och åtta galoppsprång mellan hindren.

• De flesta banor ska ha en eller två kombinationer. Dessa ska varieras med ett eller två galoppsprång. De ska även varieras med räcke in och oxer ut, eller oxer in och räcke ut. Ibland kommer det även en trippelbarr.

• Vissa banor ska ha en trekombination. Då ska det bestämmas om det ska vara ett eller två galoppsprång mellan A och B eller B och C. Eller bara vara ett galoppsprång mellan varje.

• Till detta ska det bestämmas om det ska vara plankor i hindren eller en grind eller kanske enfärgade bommar.

• Ska bommarna sitta ihop eller ska det vara lite glest mellan dem?

• Om det är fem galoppsprång är det lämpligt med 21,80 meter, eller är det bättre med 22, eller kanske 22,50?

Det är toppen om banbyggarna inte gör fel beslut, men det är bra om man som ryttare får en förståelse för alla beslut som ska göras. De flesta besluten tas ju innan banbyggandet börjar. Men sedan ska det helst ske på cirka 15 minuter att bygga om banan till nästa klass.”

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 6/2024.