Die Werth är Die Queen – världscupvinnare igen

Referat från världscupfinalen, skrivet under klassens gång med live-uppdatering. Detta kan innebära att vissa resultat förändrats, dock inte placeringsordning efter publicering.

Världscupfinalen rids för första gången i Omaha, Nebraska och amerikanska dressyrentusiaster stöttar upp evenemanget och gör det till en folkfest. 

Med Grand Prix Kür som program för finalen är Judges Supervisory Panel inte aktiv utan uppdraget att avgöra vem som förtjänar den fina pokalen, en rejäl bunke pengar och titeln är upp till domarna. De sju domarna i tjänst är samtliga relativt meriterade, en del gör sin första världscupfinal. Det är Andrew Gardner, Maribel Alonso de Quinzanos, Mariette Sanders van Gansewinkel, Katrina Wuest, Leif Törnblad, Anne Gribbons och Raphael Saleh. De har till sin hjälp stora delar av publiken i CentruryLink  och publiken som följer evenemanget via webb-tv. Hur då undrar vän av ordning? Precis som under flera europeiska evenemang de senaste åren används appen Spectator Judging och det är mäkta populärt berättade appens skapare Daniel Göhlen i en intervju för någon vecka sedan. Nu har publikens utslag ingen påverkan på det officiella resultatet, i år vill säga, för någon vecka sedan var det premiär i Florida för att inkludera publikens siffor i det officiella resultatet på en tävling.

Startordningen till dagens kür avgjordes genom resultatet i Grand Prix-klassen. Det innebar att Mai-Tofte Olesen, Kristy Oatley och Steffen Peters hamnade i första startgrupp.

Nordens ända representant Mai-Tofte Olesen på vita Rustique har en teoretiskt högsta svårighetsgrad på sitt program på 9,4, packat med tekniska klurigheter. I dagens kür satte hon det mesta, Rustique var blank av svett men de arbetade tillsammans och gjorde säsongens bästa ritt genom att sätta personbästa på 74,30 procent. Hon tränar för Anne-Grete Törnblad, segrare i den första finalen med Marzog, som är gift med en av domarna Leif Törnblad. En härlig final för Mai-Tofte och Rustique.

Schweiziska Marcela Krinke Susmelj, är själv groom åt sin häst Smeyers Molberg, född Atterupgaards Molberg i Danmark. Hon är veterinär och en nogrann och grundlig kvinna som tagit en helt annan väg med sitt fina kürprogram. De excellerar i det tekniska men har väldigt enkla linjer till evergreens med ”Sing Sang Song”. Det blir Marcela tvungen att ändra på till nästa säsong för det kostade henne för mycket med de enkla och harmoniska linjerna som inte gav utdelning svårighetsmässigt i programmet Degree of Difficulty. Hon slutade på 74,146 procent för domarna men publiken var ännu snålare och gav 72,80.

Kristy Oatley och Du Soleil bjöd på ett mäktigt suggestivt program med musik som väl understödde den pampige valacken rörelser. De hade hög svårighetsgrad och fick rejäl utdelning för det artistiska men de tekniska betygen svajade farligt nära femprocentsgränsen i skillnad mellan domarna. Kristy utnyttjade sin jokerlinje för att korrigera ett misstag men imponerade med en svår linje. En mycket tvär galoppsluta – in i en piruett  – ut igen i tvär sluta, oerhört väl exekverat. De presterade nära sitt personliga rekord med ett resultat på 75,868 procent, något publiken var helt överens om.

Finalens verkliga smällkaramell i första startgrupp var Cennin och Madeleine Witte-Vrees som gjorde sin bästa ritt till dags dato. Deras program ackompanjeras av ganska intetsägande musik utan ridbar takt. Det är mycket populärt bland de holländska ryttarna som gärna rider till en dramatisk ljudkuliss. Cennin är en verklig mekanikmaskin, det vill säga ett stort regelbundet rörelsemönster med massor av uttryck, något hingsten haft sedan unga år. I dagens ritt hade de ett program packat med svårigheter, något som återigen verkligen betalade sig. De satte personbästa på 79,046 procent, en bit över de 78,145 de satte i Stuttgart.
– Jag har en otrolig häst, som är bara 10 år, han blev lite rädd i början men blev med mig, jag hoppades att nå ett sådant här resultat men nu är jag överväldigad, sa en glad Madeleine i sin tv-intervju.

Cennin och Madeleine Witte-Vrees

Steffen Peters och hans Rosamunde satsade verkligen hårt på ett svårt kürprogram till Phil Collins och Coldplay låtar. Det 10-åriga stoet kämpade men ambitionsnivån var helt enkelt för hög och det blev malörer i både piaff och piruetter, rörelser som annars är styrkor hos ekipaget. Steffen Peters, rutinerad som få, tycktes ha fallit i den äldsta fällan av alla. Att vilja ta ut mer av sin häst än vad som finns redo på erfarenhetskontot. Det är naturligt att vilja spetsa inför en entusiastisk hemmapublik men det straffade sig. Domarnas åsikter om det tekniska gick kraftigt isär, totalt 75,879 procent, högt men ändå lägre än väntat. Publiken delade ut 79,963 procent så det kanske inte är den mest opartiska bedömningen från det hållet.

Rosamunde, en otroligt begåvad häst

Första efter paus var Kasey Perry-Glass och Gørklintgårds Dublet, ett av USAs OS-ekipage.  De gjorde en verkligt solid ritt, med hög svårighetsgrad, och härlig harmoni. De drabbades som flera andra av en svajjande teknisk bedömning men fick bra svårighetsgrad och slutade på 77,146 procent, här var publiken lite närmare med 78,16 procent. 

Gørklintgaards Dublet

Vem känner inte till det ryska nationaleposet Kalinka, Kalinka? Det är också temat för Inessa Merkulova och Mister X kürprogram med mängder av små kluriga musikövergångar. Det här programmet har takt i överflöd och Inessa gör många intrikata rörelser som piruetter nära staketet. Tyvärr får hon inte till sitt program tekniskt och får därmed inte heller utdelning för sina många svårigheter. Det ändrar inte att den amerikanska publiken älskar sin ryska och hon älskar sin häst. Totalt 75,696 procent – publiken gav Mister X 77,798 procent.

Mister X

Hon kallas för Americas Dressage Sweetheart och han kallas Diddy – det är såklart Laura Graves och Verdades. De rider till otroligt pompös musik, klara övergångar men inte direkt en takt att rida till. De är tillsammans otroligt fokuserade, när de gör sina ettor och tvåor på ett voltmönster applåderar den amerikanska publiken spontant, Diddy pendlar knappt med sina långa öron. Laura jobbar med tvära linjer och mycket symmetri, gör flera piruetter och bytesserier som de glänser i. Här ligger svårighetsgraden en bit över 80 procent hela tiden. En piaffvändning som är snudd på perfekt får svårighetsgraden att peaka på över 88 procent, glad och nöjd är bara början på det breda leendet Laura har när hon rider ut från arenan. Totalt 85,307 procent, nära hennes Rio-rekord, publiken var nästan exakt på samma siffra.

Verdades

Inte nog med att han är en av världens bästa tränare, vänta bara till hans lag kommer till EM i augusti, han är dessutom en spektakulär kürmakare. Det gäller såklart Carl Hester här med sin Nip Tuck. De inleder med piaffpiruett och fortsätter med den ena maxade svårigheten efter den andra. Eller vad sägs om 20 byten i varje på böjt spår? Den taktfasta musiken med dramatiska markerade övergångar understödjer Nip Tucks stora rörelser och imponerande elasticitet, skapad genom träning snarare än medfödd talang. Passageslutan är som en dröm och leder in i en perfekt halt. Totalt 83,614 procent.

Nip Tuck i sin enda svaghet – ökad trav

Så var det då de svarta hingstarnas man Edward Gal och Glock’s Voice. Han introducerade en gång det verkligt dramatiska musikvalet utan distinkt takt och gjorde det odödligt i sin kür till klockor med Totilas. Den magin infinner inte sig tillsammans med Voice som är kompetent men utan samma mäktiga mekanik. Med Undercover och andra hästar har de fantastiska övergångarna varit Gals signum men med Voice blir det ofta mer abrupt. Idag var piruetterna verkligt fina, totalt 79,011 procent.

Irlands dressyrstolthet stavas Judy Reynolds och hennes Vancouver K. Judy har det på pappret absolut svåraste kürprogrammet  och det paras i hop med Pointer Sisters hitlåt ”I’m so excited” och en del annat. De är ett verkligt fint ekipagen men resultatet av att stapla svårigheter ovanpå varandra, ackompanjerat med hetsig musik är allt annat än vilsamt för hjärnan. De lyckas med flera av sina kluriga svårigheter men det ser ansträngt ut stundtals. Vancouver K är bra på piaff, otroligt lydig och hänger med på allt, svårighetsgraden har gått över 93 procent stundtals under ritten. En avslutande piaffpiruett till ”Turn back time” är catchy och hennes make Patrick hoppar nästan ur skinnet i kiss & cry. Hennes drömgräns på 80 procent nåddes inte denna gång heller, det blev 79,386 procent totalt. I publikens ögon var Judy och J.P värda 80,03 procent.

Vancouver K alias J.P i stallet

Så var det dags för Die Werth och Weihegold – ett veritabelt dreamteam. Deras program är inte från början så svårt, Weihegold är en ung Grand Prix-häst men de tekniska betygen kröp upp på över 90 procent stundtals. Det är så underbart att se deras mjuka samarbete, stoets lyssnande öron och den härliga mekaniken med utmärkta piaffpiruetter och härliga galoppslutor. Werth är totalt fokuserad och idag satt tvåorna utan mankemang. Piruetterna är små, med fina jämna språng, ettorna går som i en egen gångart, 19 på raken. Nu har svårighetsgraden klättrat upp över de 90 och passagen får håret på undertecknads armar att resa sig, så bra är det. Ner i en piaffpiruett till och sedan rider Die Werth upp på en hand i passage och gör halt. Magnifikt, Isabell släpper tyglarna, Weihegold skrittar avspänt och Isabell klappar själv händerna, så underbart att se. Det här är dressyr. Totalt 90,704 procent

Die Werth – Die Queen – Weihegold

I segerintervjun så sa Isabell Werth så här till FEI-TV:
– Weihe var verkligen med mig, jag kände att idag var vi bra, idag hade vi allt  på plats, jag visste att Laura kämpade och jag kände inte mig säker innan, förklarade Die Werth.
Glädjen visste ingen gräns och pusskalas utbröt med vän och sponsor Madeleine Witte-Vrees, uppfödaren Christine Arms Krogmann och en del andra. Henrik von Eckermann var framme och placerade kyssar på Isabells kinder. 

Resultat
Foto: Haide Westring