Webbchefen: ”Det rör på sig, om än för sakta”

Jag ska erkänna en sak: jag fasade inför världscupfinalen i dressyr. Det senaste året har mycket kring grenen känts oerhört segt och stundtals väldigt långt från den där glädjen som gjorde mig till en dressyrnörd en gång i tiden.

Men! Tadaaa! Det visade sig vara riktigt kul att titta. På riktigt. Inte allt, men betydligt mer än jag trodde.

Vi bjöds på flera ritter där hästarna faktiskt såg ut som… hästar. Glada, samarbetsvilliga, avspända. Dressyr –med harmoni i fokus – välgörande att se framför spektakulära gångarter som liknat allt annat än naturligt rörelsemönster.

Det rör alltså på sig. Inte en revolution, men ändå en rörelse. Och jag älskar när sporten påminner oss om vad det borde handla om: harmoniskt partnerskap, inte prestation till varje pris. Även om jag, i likhet med många andra (som till exempel domaren och OS-kommentatorn Mats Eriksson uttrycker i Ridsportpodden), gärna sett att det gick snabbare.

Jag har precis unnat mig ett par dagars semester i dotterns nya hemland, Tyskland. På anläggningen där hon jobbar har man sedan i vintras infört daglig användning av FEI:s mätmanick – ni vet den där omtalade plastgrejen som ska få bukt med för tajta nosgrimmor.

Och vet ni? Det funkar. Den visar, svart på vitt, hur lätt det faktiskt är att dra åt lite för hårt. Ironiskt nog i ett stall där hästarnas munnar i decennier gjort tandläkare arbetslösa. Här finns inga bettrelaterade skador som initierat den nya rutinen, däremot en gedigen vilja att utvecklas.

Så ja – jag ser ljus i dressyrtunneln. Och efter Basels final känns ljuset faktiskt äkta.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 6/2025.