Webbchefen: ”Kärlek och sport – en omöjlig kombination?”

En av Ridsports mest lästa texter de senaste veckorna var en insändare som berörde både tävlingsryttare och hästälskare. För ovanlighetens skull skapade den enighet i stället för polarisering.

Kanske för att den kretsade kring något så grundläggande som kärleken till hästen.

Men får den kärleken ibland stryka på foten? För drivet att vinna, jakten på perfektion, för att ”alla andra” gör på ett visst sätt?

Jag tror att vi måste prata om vad kärlek innebär i ett sammanhang som vårt. Är det att aldrig ställa krav? Att aldrig be om något? Att sitta av och leda hem när hästen protesterar? Nej. Den sortens kärlek lämnar oss bara med vår egen skuld – och hästen ensam med sin osäkerhet.

Kärlek är att ge hästen förutsättningar att förstå. Att lyssna, skilja på ett nej och en fråga. Att bygga en relation där svaret så ofta som möjligt blir ett ja. Där hästen får vara stark, frisk, glad och trygg nog att växa och känna stolthet.

Det är här vi ofta tappar bort oss. När prestationen blir viktigare än harmonin. När vi skäms över vår egen sport – och med rätta. För problemet är inte sporten i sig, utan när vi förväxlar prestation med makt och behandlar hästen som en maskin i stället för en partner.

Kärlek och sportslig framgång är inte motsatser. Det går att vinna utan att vara härskare. Att prestera utan att förlora sitt hjärta. Att älska sin häst och utvecklas tillsammans.

Men det kräver att vi vågar ställa de obekväma frågorna – till oss själva, våra tränare, förebilder och sporten i stort.

Har vi glömt bort kärleken? Och om svaret är ja – hur hittar vi tillbaka?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 3/2025.