Webbchefen: ”Smitthärden i slickburken”

Häromdagen hade jag storstädning i sadelkammaren. Förutom att jag konstaterar att jag troligtvis har någon form av patologisk gen som gör att jag sparat bra-att-ha-grejer från 1996, hittade jag även en burk som varit oerhört saknad av hästarna.

Slickburken med lakritssmak som dottern vann på en tävling i fjol.

Dess återinträde i livet får mig att reflektera över hur många gånger jag mött burken på olika veterinärkliniker. Och hur många gånger det fått mig att gutturalvråla ett stort NEJ!

Jag ger er en av gångerna: Det är vintertid, när luftburna smittor härjat som värst. Det inbokade besöket med en av ponnyerna har redan genererat en viss ångest över att vi överhuvudtaget lämnar gården. På kliniken är boxen dock självklart desinficerad. Det står handsprit lite här och där. Det droppar till och med ner en liten skvätt i automatkaffet, från min snabbt spritade hand.

Efter grundlig utredning från veterinären med skyddshandskar på, beslutas om stick i en led.

Det är nu det händer. Men jag är beredd, likt en högkänslig smittstoppande hästägare-ninja.

Burken halas i vanlig ordning fram lika snabbt som reaktionen från mig kommer – på en millisekund. Samtidigt känns situationen som om den sker i slow motion.

NEEEJ, inte slickburken!

Detta har 100 procent av gångerna resulterat i brems (och suck över nojig hästägare). Och ja, det är nog som att välja mellan pest och kolera. Men bremsen är ett redskap som i alla fall går att desinficera mellan varje patient.

Ju mer jag tänker på detta desto mer märkligt är användandet av slickburken på just hästkliniker. Den må vara god och avledande, men desinficerande är den då rakt inte.

Fotnot: Efter att denna krönika publicerats i print har jag varit i kontakt med en veterinär på en av klinikerna. Som på heder och samvete lovar att slickburken är ett minne blott. Om den inte medföljt hästen och är dens egen.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 15/2024.