Jag vet inte…

Som alltid med mig så skrattade vi att man aldrig vet med mig. Jag säger alltid att jag kanske ska ditt eller datt eftersom jag alltid vill ta ”nästa steg”. Så efter att inte yttrat ett ord om önskningar i framtiden så blev jag nu fundersam. Vad är nästa steg härifrån, egentligen?

Idag försökte jag få Emma att vara psykolog när vi sadlade på varsin häst vid sidan av varandra, men det fick jag inte så mycket mer ut av än: ”Ja, du kan godt hålla på ett tag till. Plugga kan man alltid göra senare”, (Ja, vi sätter i lite danska ord och uttryck även när vi pratar svenska). Hon har ju såklart rätt, men frågan är hur länge man ska hålla på ett tag till? Nästa steg ”bör” väl vara att bli ryttare på heltid? Få en egen lista med hästar som man får utveckla och sätta upp mål för. Jag känner att jag inte har något att sikta på i mitt arbete och det gör mig lite… otacksam? motivationslös? förvirrad?

Nä, jag vet inte och det är väl det som stör mig. Jag VET INTE! Ja, jag skulle kunna börja plugga nu när jag äntligen nått målet att få rida. Men är det verkligen smart? För mig har det alltid varit viktigt att arbeten ska avslutas och då ska det vara med ett väldigt bra resultat. Att hoppa på skolan nu känns inte helt hundra just på grund av det. Som hjälpryttare så får man verkligen slipa på grunderna, men vart hittar man det som sporrar en framåt? DÄR fick jag något att klura på. Jag behöver en karamell och det är snart!

Någon som har en idé?

Jag måste ju vara realistisk och inse att våra ryttare inte byts ut särskilt ofta och att chansen att få stanna här som ryttare på heltid är ganska liten. Men samtidigt så trodde jag inte att jag skulle få jobba i sadeln över huvud taget, så jag tänker inte bortse att chansen finns – även om den är liten.

Nu ska ni inte missförstå mig och tro att jag aldrig kan vara glad för det jag har, för det_är_jag_verkligen! Sån här har jag alltid varit. Jag vill veta vart jag är på väg. Jag vill veta att jag inte står still.