Sofia och Zalza hos dr Jon(es)as

Detta innebar såklart ”lite” kaos eftersom vi inte kan ha hästar i boxarna när man spolar med högtryckstvätt. Vi fyllde alla hagar och vi skulle gärna rida två hästar samtidigt för att få ihop det, men på något sätt så lyckas vi pussla ihop dagarna.

Igår eftermiddag/kväll kom vår veterinär Jonas för att slippa alla människor, traktorer och skit runt omkring. Signe (som är veterinäransvarig) fick börja sin dag kl 12.00 eftersom hon skulle jobba hela kvällen. Det var en fin tanke, men eftersom jag ville få Jonas att kika på Zalza stod jag och hängde i krokarna. Självklart är jag lite för tillgänglig så Thomas ber mig att hämta en häst ”till Dr. Jones” och vips blev det jag som genomförde en hel veterinärbesiktning. Det hela skulle filmas och det var böjprov, longering på hård och mjukt underlag plus röntgen av allt. Det var ju inte direkt bara benen utan verkligen ALLT. Hovleder, kotleder, knän, gaffelbandsfästen, rygg, nacke, you name it. Jag är visserligen van till att gå en hel dag, men att stå stilla så länge var verkligen uttröttade.

När det bara var ryggen kvar kom Jonas in och slängde ut mig för att jag skulle äta pizza som Simone, Mik och Signe hade beställt. Det blev en hel del skratt om allt möjligt innan Mik bestämde att jag skulle hämta Zalza så Signe verkligen skulle få arbeta lite också. Sagt och gjort. Jag hämtade min lilla häst och visade upp henne på hårt underlag. Böjprov och longering som till veterinärens nöje gick som på räls (då hon är så lojal). Diagnosen blev överansträngning i haserna och min lilla häst och jag får fortsätta med våra promenader i skogen till Jonas kommer igen. Han tyckte också att jag skulle ta ut en kiropraktor för att känna igenom henne.

Vi röntgade henne också (för att utesluta spatt) och Jonas kunde inte hålla sig för skratt för han tyckte det var så fantastiskt att hon snällt kunde stå där utan något lugnande. ”Hon er sååå flink! Hon har en sån tillit!”. Jag berättade att hon minsann inte alltid varit så snäll, men att det kommit med tiden. Han frågade om jag också lärt henne att lita på människor när man sticker henne, då hon varken behöver bremsas, nypas i halsen eller hålla för ögat då han la blockeringar. Hon stod helt still, lugn som en filbunke. Svaret var förstås nej och hjälp vad stolt jag var över min lilla häst! Jag tänkte att det måste vara såhär det känns att vara en stolt förälder. Trots diagnosen så var jag superduperglad!

Det finns inget bättre än att han en häst som alla kan ha glädje av. Det känns som att alla som jobbar här har någon form av relation till Zalza och alla känner någon form av ansvar. När jag har varit sjuk och ska ut för att släppa ut henne i hagen så är det redan någon som har gjort det utan att jag bett om det. När Zane kände sig osäker (hade inte ridit på länge) att ta en yngre häst ut i skogen med Lãsma och Zalza så bytte de helt enkelt och hon kände sig helt trygg i Zalzas sadel. När vi har en häst som bara springer och springer ute i hagen så släpper man bara ut Zalza brevid och hästen slappnar av. Jag hade en extremt hästrädd kompis som fick en ridtur (inkl. borstning) i födelsedagspresent. Kompisen blev botad. En aura av harmoni, kanske hästarnas Buddah? Det är banne mig något att vara stolt över!

Jag tycker det är så skönt att ha fått det på pappret och att jag aktivt gör något åt saken. När man går och kliar sig i huvudet hemma i ovisshet så blir man både deprimerad och galen. Hur som helst så stör den här lilla diagnosen såklart vår plan med träning och tävling, men det viktigaste är att hon blir bättre. Vi får helt enkelt passa på att njuta av naturen istället.

”A pessimist is one who makes difficulties of his opportunities and an optimist is one who makes opportunities of his difficulties.”- Harry S. Truman