Jag har precis satt punkt för ett år som formligen marinerats, kantats och in i minsta detalj formats efter en djurart med fyra ben, mule och intressant personlighet. Jag inser lika snabbt att 2018 bara var en stilla andning, en vilopuls och en svag bris i solnedgången jämfört med vad som nu väntar.
Det är 2019 livet som ponnypappa börjar på allvar.
Jag minns en kommentar jag fick när jag för cirka 15 år sedan hetsade Pelle, en numera pensionerad fotograf på Smålandsposten. Pelle har två döttrar som vid tillfället var fullkomligt galna i allt vad ridsport heter.
– Det är väl härligt med två döttrar som rider. Billigt och bra, misstänker jag, sa jag med betoning på ordet ”billigt”.
Pelle, spjuveraktig och lite butter på samma gång, svarade.
– Du skulle bara veta.
– Det är väl kul att komma ut och se dina barn rida, sa jag.
Pelle svarade:
– Vänta tills du stigit upp klockan fyra på morgonen, lastat hästarna, kört på dåliga vägar till Tranås, sett dina barn rida, tröstat dem i flera timmar när det inte gått som de hoppats på och därefter lastat hästarna igen och kommit hem strax före midnatt.
Nu är Pelle en glad pensionär som nog med stor glädje ser tillbaka på sitt liv som ponnypappa.
Själv har jag b-l-i-v-i-t Pelle och det är nu det börjar på riktigt.
Som ni säkert förstått om ni följt den här bloggen är mina barns intresse för ridsport allt annat är måttligt. De är ett med sina hästar, skulle lätt kunna rida fyra fem träningspass om dagen om de bara kunde.
Som förälder gäller det att både gasa och ibland bromsa för att skapa något slags balans i hästlivet.
Angelo är åtta och LillyBelle sju. De har kommit så pass långt att de klarat av en handfull pay and jumps på höjder som inleddes med bom på mark och nu ligger någonstans kring halvmetern. Båda har sagt att det här med tävling är det bästa i hela världen och därför har vi satt upp ett mål för 2019 – Karl Oskar Cup.
Sveriges kanske största ponnytävling utomhus, dessutom på hemmaplan här i Växjö.
I den cupen, i dess minsta klass – Lilla Anna Cup – ska mina barn finnas med i startfältet i augusti. Där har vi lagt ribban.
Malin är ett under av försiktighet jämfört med mig. Hon har skyndat imponerande långsamt med barnen, låtit dem nöta grunder, grunder och åter grunder innan galopptankar ens funnits på radarn. Under hösten har fantastiska Emma Örtendahl varje vecka kommit ut till vår lilla ridbana och tipsat, tränat och peppat barnen med spännande banor, highfives och nyttiga tips.
Veckan som passerat har, förutom en uppskattad Emmaträning, innehållit såväl ridläger på hemmaklubben som ett heldagsläger i Lammhult tre mil utanför Växjö.
I Lammhult bedriver Åsa Svensson en mycket uppskattad träningsverksamhet hemma på sin fina hästgård. Där fick jag i onsdags uppleva någonting som gav mig en bild av det Pelle talade om en gång för längesedan.
Uppstigning klockan sex (efter tre timmars sömn i kroppen), lastning, packning, uppstallning och omfattande förberedelser.
Jag klarar kyla ganska bra. Klär mig därefter, med dunjacka, underställ och termobrallor. Minus tio tolv grader är inga problem. Det är vinden jag aldrig klarat av, som alltid fått mig att känna mig som en urvriden disktrasa inslängd i en frysbox. Därför träffar resterna av den skoningslösa stormen Alfrida mig som en mental lavin.
Jag kan knappt tänka, står som en ordlös istapp och bara skakar. Men när jag ser mig omkring upptäcker jag att vi är cirka 20 personer som befinner oss hemma på Åsas gård. Vissa av dem utan mössa. Andra utan vantar. Ingen av dem visar några tecken på att frysa. Bara jag. Jag biter ihop, uthärdar, intalar mig att långt ifrån alla dagar erbjuder detta fasansfulla väder.
Jag finner frid i ett pannrum, där värme regerar. Jag söker skydd, hämtar kraft och tinar långsamt upp. Sedan går jag in i ridhuset där träningen snart ska börja. Jag är tillbaka, kan åtminstone tänka igen.
Till barnens gapande glädje är deras idol Alicia Jönberg en av deltagarna på lägret. Alicia är alltid cool och obrydd och det perfekta föredömet för Angelo och LillyBelle. När det också står klart att Alicia under ett av passen ska rida LillyBelles egen Erika vet stoltheten och beundran inga gränser.
När Åsa frågar Alicia hur det är att rida på Erika blir svaret:
– Hon drar lite åt alla håll.
LillyBelle lyssnar, tar in viktig information.
Barnen rider på. Åsa visar sig vara en drömtränare; har lika lätt för att ge beröm som att upptäcka och korrigera fel. Hon bygger banor som ser lätta ut men som ställer krav på fullständigt fokus och en blick som hela tiden finns på nästa, nästa och nästa uppgift.
– Blicken, blicken, blicken, upprepar Åsa och till slut trillar polletten ner hos mina barn och jag ser att de lärt sig någonting viktigt.
Träningsläger är också en sammankomst där kontakter knyts och vänskap föds. De åtta deltagarna lär snabbt känna varandra, de pratar och busar sinsemellan och kommer med all sannolikhet att träffas och trivas tillsammans under diverse tävlingar under detta utmaningarnas 2019.
Och när jag själv, med hjälp av bilens värmereglage som vridits upp på max, börjar tina upp inser jag att jag, trots att Alfrida hotade mitt mentala jag till livet, för alltid kommer att minnas den här dagen som någonting vackert.
Nu kör vi vidare.
Redan i morgon väntar nästa pay and jump.
Dock inte i Tranås, tack och lov.
Tack för att ni tog er tid, jag önskar er en fin inledning på 2019 och vill ni följa mig på Instagram finns jag som vanligt där som ponnypappandaniel.
Följ Ridsport på