Svårt att ange riktlinjer kring ryttarens vikt

I takt med att andelen överviktiga ökar har allt fler röster höjts kring vad det innebär för våra hästar i form av ytterligare belastning. Problemet är att det saknas objektiva underlag för att ange lämpliga storleksförhållanden mellan häst och människa.

I en ny brittisk pilotstudie har man nu försökt komma ett steg närmare en lösning på det komplexa problemet. Vilken effekt har ryttare i olika storlekar på hästens rygg, muskelspänningar och muskelsmärta? Detta är något som diskuteras i studien. Något som Eurodressage var först med att rapportera.

Huruvida överbelastning är skadligt för hästens rygg, rörelser och hälsa är ett orosmoment som adresseras i den nya studien. Det finns väldigt lite underlag kring ryttarens påverkan på hästens rygg, men det är känt att ridning tillfälligt kan ändra vidden på hästens rygg. En tidigare studie visar på en ökning i hästens ryggomfång när den motioneras i balans jämfört med när ridningen är av sämre kvalitet. Detsamma gäller när sadeln sitter som den ska jämfört med när den sitter illa. Och när hästen är frisk jämfört med halt.

I samma studie fick även ett mindre antal hästar smärtor i ryggen efter ridningen, vilket både kunde kopplas till minskat ryggomfång och illasittande sadel. En annan studie där man följde en större grupp hästar under 12 månader, visade att bättre sadelinpassning ledde till ökat ryggomfång.

Sex hästar reds av fyra ryttare

Syftet med den nya studien var att undersöka vilken effekt ryttare i olika storlekar hade på ryggomfång, muskelspänningar och smärta hos hästen. Detta genom att jämföra statusen före och efter ridning.

En grupp med sex sporthästar reds av fyra ryttare i olika storlekar men med liknande ridförmåga. Ryttarna delades in efter vikt i relation till hästens vikt enligt följande: lätt (10-12 procent), mellan (över 12-15 procent), tung (över 15 men mindre än 18 procent) och mycket tung (över 20 procent).

Alla ryttare var kapabla att rida i balans och hade även vana av att rida olika typer av hästar. Testhästarna var sedan tidigare okända för ryttarna, och reds i slumpmässig ordning under fem dagar.

Efter ridningen visade resultaten på ett ökat ryggomfång för de två lättare ryttarna, och en minskning för de två tyngre. Två hästar visade på större muskelspänningar än de andra hästarna innan ridningen. Efter ridningen var det en markant ökning både när det gällde spänningar och smärta generellt hos hästarna.

Sadlarna – en akilleshäl

Sadlarna i testet ansågs vara tillräckligt väl inpassade för hästarna, men samtliga sadlar var dock för små för de två tyngre ryttarna. Detta ansågs ha påverkat både ryttarens position och teknik, vilket i sin tur ökade belastningen.

Studiens slutsats är att det inte går att dra några tydliga slutsatser kring hästens viktbärande kapacitet, utan att det finns flera faktorer som inverkar. I nuläget går det inte att ange riktlinjer för vad som är en lämplig ryttarvikt i förhållande till hästens vikt. Ytterligare forskning behövs för att ta reda på den relativa betydelsen av olika faktorer.

Dessutom behöver man titta närmare på huruvida en sadel som är inpassad för både häst och ryttare kan öka hästens viktbärande förmåga. Studiens budskap är att större ryttare ska välja en häst av lämplig storlek och se till att sadeln passar både häst och ryttare.