Ändra aldrig på ett vinnande koncept

Kanske ska börja kalla mig MüsliElin och skriva om hur det är att leva med en man som från början inte kan ett dugg om hästar… Eller ta efter Blondinbella, kalla mig BrunettElin och lägga upp hästarnas ”Dagens outfit”. Har ännu inte bestämt mig för vilket som klingar bäst, men jag har fått lära mig att man alltid ska titta på de som är bättre och se vad de gör för att lyckas. Känns ju onödigt att ändra på ett redan fungerande och vinnande koncept…

Samma sak gäller ju vår grej, ridningen. Man blir inte bättre av att vara bäst, vi behöver se andra och ta hjälp av andra som är bättre än oss själva. Det är det som sporrar oss, gör att vi sätter upp mål och utvecklas. Det är alltså först när vi inser våra brister som det går att göra något åt dem. Och det fantastiska med ridning och hästar är att livet är för kort för att bli fullärd. Det innebär att alla kan alltid bli bättre, oavsett hur långt man har kommit och vilka resultat man har uppnått.

Tålamod och glädje! Hade ju låtit bättre att säga det i andra ordningen, men det skulle vara lite som falsk marknadsföring… Det krävs en otrolig kärlek till det vi gör, det ger oss massor av glädje, men att det har sina motgångar och tuffa perioder är inget att sticka under stolen med. Så det där tålamodet behöver vi en stor portion av!

Om det är något jag fått träna på under åren så är det att ha tålamod. Både min största fördel och nackdel är nog min envishet och att jag lätt blir lite otålig. Att vilja för mycket kan även vara ett hinder innan man lärt sig hantera viljan. Min balans och koordination har alltid varit min svaga punkt. Under åren har jag fått jobba otroligt mycket med min sits och har länge hängt mer eller mindre på trekvart. 😉

När jag var här hos Kyra för åtta år sedan var jag tolv år, jag hade växt 15 cm på ett år och kroppen var inte helt i balans om jag uttrycker det milt. Ponnyn jag hade var väldigt rörlig och känslig, kanske inte den bästa kombinationen… Kyras kommentar på sin underbara finlandssvenska ”Elin, det är ju tur du har tyglarna att hålla dig i så du inte trillar av”. Att jag ser ut som en gammal kärring som inte kan rida är en av många uppmuntrande kommentarer jag fick höra under en träningsperiod i Tyskland.

Men det är alltid något som gjort att jag inte gett upp, att jag ändå tagit några SM-guld, ridit EM-finaler och startat Grand Prix trots ”trekvarts style” och munnen öppen som en fisk, min enorma drivkraft! Att ha ”drive” anser jag är den absolut viktigaste egenskapen, viljan att utvecklas och uppnå sina mål. Man pratar om talang hit och dit, men det finns ingen talang i världen som slår en stark drivkraft.

Träningen under de sista veckorna har verkligen varit fantastisk. Allt fokus på min balans och min tyngdpunkt börjar ge resultat. Allt för ofta vill jag gärna lite för mycket, när hästen tycker det är jobbigt att bära sig själv försöker jag bära den, istället för att kanske bara vänta ut en sekund extra. Jag börjar känna att jag hittar min rätta position, balans och tyngdpunkt. Lugnet inombords, kunna hantera min vilja och inse att det inte alltid blir bättre för att jag tar i mer.

Häromdan gjorde jag ett konstaterande och berättade det för Richard: När den blir stark och drar på vänstertygeln kommer jag på mig själv med att hålla fast på den tygeln istället för att ta på höger. Varav han svarar: ”Elin, I thought your hair was brown…”. Det är egentligen så självklara saker som vi gör fel ibland. Även fast man vet att det inte är inte rätt så gör man ändå om samma fel om och om igen. 

Jag märker hur jag mer och mer lär mig att vara nöjd för dagen. Att se träningen och utvecklingen i ett större perspektiv. Även fast en sak inte är perfekt kan den ju ändå vara otroligt mycket bättre än tidigare. Jag tror vi överlag är dåliga på att stanna upp i nuet och tillåta oss själva att känna oss nöjda. Det är viktigt att vara glad över nya framsteg oavsett hur små de är, att faktiskt kunna ge sig själv en klapp på axeln ibland, annars är det lätt att man bara kör på.

Jag kommer så väl ihåg en träning i Tyskland för flera år sedan, jag hade för första gången i mitt liv precis lyckats göra nio byten i vartannat på hela diagonalen, jag kände hur jag började skina upp som en sol i hela ansiktet när jag precis får höra: ”The last one was a little bit short”. I samma sekund försvann ju den där glädjen och min stolthet över mina nio byten var som bortblåst. Perfektion är ju klart det man som tävlingsmänniska strävar efter, men det är viktigt att inte tappa glädjen.

Övervägande delen av oss dressyrmänniskor är ju rätt glada för färger som beige, brunt och marinblått. Jag tittade in bland mina ridkläder och insåg att alla kläder hade olika nyanser av just beige och brunt. Det underbara vårvädret vi har haft här de senaste dagarna fick mig att längta extra mycket efter Pikeurs vår- och sommarkläder i glada färger som snart kommer. Hästarna som normalt sätt matchar min garderob fick på sig lite andra färger! Jag tvivlar på att Kyra och Richard tyckte det var lika snyggt som jag. 😉
Så jag ger ett litet prov på hur en BrunettElin blogg skulle kunna se ut, lite bilder på hästarna.

Mormor är på besök och vi pluggar för fullt. Äta, träna, äta, plugga, äta, sova. Så ser det ut nu ungefär… Men i lördags lyckades jag smita ifrån, så jag Camilla och tjejerna som jobbar i stallet åkte till Brighton för att checka av nattlivet. Det var trevligt och troligtvis inte sista gången. På fredag ska hästarna vaccineras och jag åker hem till Sverige några dagar. Passar på att åka till skolan och göra några prov, fira min födelsedag och umgås med familj och vänner. 

Hoppas ni fortsätter följa min blogg och min vistelse här. Kommentera gärna om det är något ni undrar över, vill diskutera eller kanske bara hålla med om.
Och kom ihåg: ”Hard work always beats talent”.
/Elin