I helgen har jag liksom flera andra ridlärare och tränare varit på utbildning. Ett ämne som diskuterades var stress.
Stress hos hästar, stress hos människor, stress i kombination med hästar och människor.
Vi kommer oundvikligen hamna i situationer som innehåller stress. Både situationer vi själva försatt oss i men även situationer vi helst vill undvika.
Vi måste komma ihåg att våra hästar levt vid vår sida en relativt kort tid; närmare bestämt 6 000 år.
Vi behöver komma ihåg att vi fortfarande hanterar det djur som vi tämjde från prärien; ett flyktdjur designat att snabbt identifiera fara och fatta beslut därefter. Frågan är om vi ”lyckats tämja hästen”. För någonstans uppstår frågan var vi anpassar oss efter hästen och var hästen anpassas efter oss.
Vi bär ett stort ansvar. Vi har satt hästen i en situation som den själv inte valt. Vi som ansvarar för att hästen mår bra bär också ansvaret att lyssna till såväl beprövad erfarenhet som relevant forskning.
Samtidigt har vi också erbjudit hästen ett alternativ till ett hårt liv prärien; där hästen flyr ifrån lejon, går med obehandlade sårskador och lever ständigt sökande efter foder och vatten.
Vad som fungerar för en häst fungerar inte för alla hästar. Precis som med människor, hundar och andra varelser så består varje art av många individer.
En häst är fortfarande en häst även när den är präglad av minnen, tidigare erfarenhet och genetiskt arv.
Som människa känner jag mig trygg i situationer jag känner igen och där jag känner mig väl förberedd.
En häst kommer känna sig otrygg i nya situationer samt när den inte förstår vad vi menar.
Vi kommer inte kunna undvika att våra hästar upplever stress vid olika tillfällen; i nya situationer och i lägen när missförstånd uppstår.
Idag lever vi en tid då förberedelse är viktigare än någonsin. Att börja med ridning och hästar innebär för många att just rida och borsta sin häst; men verkligheten är att det innebär att vi behöver anpassa oss till en samvaro med flyktdjur.
I allt vi gör och i alla situationer vi befinner oss i, så kommer vi aldrig ifrån hästens instinkter.
Precis som vi själva arbetar med att bli trygga i det som är nytt för oss, får vi också arbeta hästarna. Vänja dem gradvis och skapa positiva känslor i det som hästar uppfattar skrämmande.
Jag tänkte på det senast igår, när jag var på hopptävling med min unghäst. Jag har de senaste veckorna, senaste året, gjort alla möjliga förberedelser för att få henne trygg inför nya situationer. Bygga ett förtroende där hon litar på mig. Låta henne reagera, för att sedan hitta avspändhet i de lägen som hon försöker signalera mig att det finns fara.
I går på tävlingen gick alla moment bra. Det var dock en situation som min häst reagerade starkt på; en jacka hängandes på en stolpe. Hästen ville fly, men jag fick henne att lita på mig och våga sig förbi jackan flera gånger tills reaktionen var minimal.
Jag såg en tjej komma ut från tävlingsbanan med sin unghäst som precis hoppat sig runt banan. Adrenalinpåslag, hästen uppe i varv och andades häftigt. Ryttaren lutade sig fram, klappade hästen lugnande och pratade mjukt med den.
Hästen slappnade av och sänkte halsen. Den hade precis mött en ny situation och fått bästa möjliga stöd från sin pilot att lösa uppgiften.
Följ Ridsport på