Catharina Hansson: ”Låt inte klockan ringa för ridsporten”

Så ringde klockan. 

Den livligt omdebatterade regel 241.1 kom till användning i årets OS när Thailands ryttare Janakabhorn Karunayadhaj ringdes ut från OS-banan innan det sista hindret. Något många hade velat se hända redan vid OS i Tokyo, för andra ryttare.

Då hade ekipaget haft en vägran och rivit sex gånger och situationen började kännas kaotisk. Ringde klockan för att ridningen ”var i strid med hästvälfärden” eller ”för hästens och/eller ryttarens säkerhet och välbefinnande”? FEI ville från början ha den första skrivningen, men gjorde efter en kompromiss med ryttarna om det till den sistnämnda eftersom det lät trevligare. En formulering som faktiskt (helt oavsiktligt?) borde ge svängrum för att låta klockan ringa betydligt oftare. 

Jag tror inte att någon där och då i Versailles kände att det var galet att 241.1 infördes, även om många var emot den från början. Några kände nog snarare att man kunde ha ringt tidigare och kanske för ytterligare något ekipage. 

Regeländringar möter ofta protester och ska och bör diskuteras i alla instanser. Fotbollsspelare får inte längre tjafsa med domaren, en sprinter diskas redan efter första tjuvstarten, det införs gräns på golfklubbornas längd. Aktiva rasar, men när reglerna väl införts är det som om man aldrig gjort annat.

Vad som anses rimligt med hänsyn till ”hästens säkerhet och välbefinnande” har förändrats över tid, både i reglementen och i våra egna värderingar. Det är bara att acceptera, anpassa sig och gilla läget. 

Lite som med hatten i Grand Prix. Man köpte en snygg hjälm och jobbade på som vanligt.

Men att gå direkt till acceptans är inte alltid lätt. Istället ser vi hur många går igenom vad som brukar kallas Kübler-Ross-kurvan när man talar om förändringar:

1. Förnekelse  

2. Ilska

3. Förhandling  

4. Depression

5. Till sist, acceptans. 

Jag hoppas att inte alltför många inom den ibland tröga ridsportvärlden fastnar i fas 1 och låser sina ridhus. Att man istället visar lite självrannsakan, öppnar upp och visar att man gör allt för att uppfylla dagens krav på etik och hästvälfärd. 

Accepterar det som en regeländring, hänger med, jobbar på. Kortare klubba, inga tjuvstarter, inget tjafs med domaren, ingen långpisk x 24, inga sekvenser med spända hästar eller hästar långt bakom lod. Man klappar och går ut direkt när det börjar barka åt skogen på hoppbanan. Man bryter i terrängen istället för att få gult kort för ”hård ridning”.

Sen åker man hem och tränar.

Då behöver kanske inte omvärldens klocka ringa och blåsa ut hela ridsporten ut idrottens finrum. 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 13/2024.