Catharina Hansson: ”Är vi för snåla med att fira varandra?”

Något som återkom när vi för ett tag sedan gjorde en spaning kring dressyrens framtid var ordet glädje; att dressyren måste få tillbaka glädjen. 

Något har gått förlorat längs vägen. Kanske i takt med att sporten blivit mer professionell, mer business, mer krävande och på senare år mer plågad av omvärldens granskning. 

En läsare berättade att hon tröttnat på att tävla i dressyr eftersom det var ”begravningsstämning” på tävlingarna

En läsare berättade att hon tröttnat på att tävla i dressyr eftersom det var ”begravningsstämning” på tävlingarna. Hon hade gått över till att tävla i working equitation, där hon kände att stämningen var mycket mer öppen och generös. Människor hejade på varandra, pratade med varandra och verkade glada över att vara där.

Men häromveckan upplevde jag hur dressyren kan vara när den är som bäst. Jag var på Strömsholmsdagarna och fick en härlig dusch i känslor, sommarvärme och medaljlycka.

Under tävlingarna delades 270 medaljer* ut.

Tvåhundrasjuttio!

Normalt borde väl mitt inre tävlingsmännisko-jag reagera. Ska verkligen så många få medalj? Blir de inte mindre värda då?

Det märkliga var att motsatsen hände. Ju fler medaljer, desto mer växte glädjen. Stämningen var lite som på klubbtävlingarna där alla hejar på alla, alla får rosett, alla hjälper varandra. Stallplanen fylldes av ryttare med medaljer runt halsen. Den finska hejaklacken hördes ända bort till slottet. Det viftades med flaggor, bars färgglada peruker och firades.

Ibland känns det som om vi blivit väldigt upptagna av att skilja de riktigt stora prestationerna från alla andra. Som om bara OS, EM och VM vore värda uppmärksamhet.

Om dressyren verkligen vill hitta tillbaka till glädjen kanske det är där vi ska börja. Mer medaljer till alla!

Men sporten lever inte på den lilla klicken som vinner de största mästerskapen. Den lever på alla de som kämpar med sin programdebut, sitt första meeting, sin första felfria runda eller sin första start efter en lång rehabilitering.

Det påminde om något viktigt: Att glädje inte är motsatsen till ambition. Att generositet inte står i konflikt med prestation. Att en medalj ibland är värd långt mer än metallen den är gjord av.

Om dressyren verkligen vill hitta tillbaka till glädjen kanske det är där vi ska börja. Med ännu fler anledningar att fira varandra. Mer medaljer till alla!

Jag är precis i detta nu också på väg hem från Falsterbo. Där var inget medaljregn, desto mer blött sådant från himlen och så lite lätt storm på det. Precis som det ska vara på näset. Men mixen av unga hästar, ponnyer och ponnyryttare, lagtävlingar, ungdomsklasser, children och så den absolut fetaste grymmaste världseliten var oslagbar. Där fanns också massor av glädje, även om det stundtals kände som att mycket stod på spel, med fokus och allvar.

Nu hoppas jag få uppleva lika stor glädje på VM i Aachen – och vill tipsa om vår stora guide som vi nu också släpper på nätet. Som vi jobbat och slitit med den! Varje dag kommer vi att fylla på med nyheter, fakta och berättelser – nu drar vi igång och piskar upp VM-febern! Häng med!

*270 medaljer hade beställts till alla tre grenarna – dressyr, paradressyr och hoppning inför Nordisk-Baltiska mästerskapen under Strömsholmsdagarna. Ett litet fåtal av medaljerna delades inte ut, då det var för få startande. Dessutom delades tre SM-medaljer i fälttävlan ut under Strömsholmsdagarna.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2026.