Nu har det gått några dagar sedan vi kom hem från Aachen i lördags eftermiddag och man har hunnit smälta det hela en aning samtidigt som vardagslivet minst sagt rullar på som vanligt här hemma.
Det blir ju alltid lite av en baksmälla efter ett mästerskap, man har sett fram emot och kämpat för att ta sig dit i mer än ett års tid och sedan vi kom hem från Florida i slutet av mars har egentligen hela ens tankeverksamhet gått åt till att tänka på Aachen. Vilka tävlingar är bästa upplägget? Behöver hästen tränas mer, behöver han ta det lugnt?
Uppladdningen till Aachen var för vår del lite annorlunda än när vi de senaste åren satsat mot Tokyo, Herning och Paris. Jag hade alltid upplevelsen att Pacino Amiro, vår dåvarande mästerskapshäst, alltid behövde bevisa sig bra nog vecka ut och vecka in för att ta plats. Det funkade visserligen, han blev uttagen till alla tre, men han hade också alltid tävlingsscheman i tuffaste laget. Med Qonquest, eller Rex som vi kallar honom, kunde vi ta det lite lugnare och mer ”välja själva”. Dels har vi i år en ny förbundskapten i Jessica Kürten och dels var det tidigt ganska givet att de här fyra ekipagen skulle vara de starkaste då några av de andra irlänska toppryttarna inte riktigt haft någon absolut topphäst i år.
När vi gjorde Nations Cupen i Ocala i våras pratade Jessica med oss om att Rex kanske behövde bli mer fit för att orka två stora rundor. Han hoppade 0+4 där. Han är en naturligt ganska kraftig kille och det är väldigt svårt att hålla ner honom i vikt, speciellt med tanke på att våra hästar går i hage större delen av dagen och jag gillar att fodra mycket hö. När vi väl kom tillbaka till Europa gjorde han ett par tävlingar där han var otrolig i kvalet men mattades av lite till söndagens grand prix och i och med med la vi verkligen fullt fokus på att träna upp kondition och styrka. Bertram och vår hemmaryttare Nathalie har gjort ett toppenjobb med två pass om dagen, ett på bana och ett i skogen, på gräset eller på vår galoppbana. Väl framme i Aachen var han nog i sitt livs form.
Just därför är jag så här i efterhand inte speciellt besviken över att resultatet blev som det blev. Vi hade gjort allt vi kunnat göra, han var både fit och väldigt harmonisk. Den felfria rundan i onsdagens speedhoppning var så klart höjdpunkten, men han hoppade även helt otroligt i de två andra lagklasserna. Ett ner varje dag som lika gärna hade kunnat vara nollor, men det tar vi på erfarenhetskontot! Han är trots allt bara tio och har förhoppningsvis en lång karriär och fler mästerskap framför sig.
Här hemma rullar allt på som vanligt. Den här veckan har vi tävlingsledigt och vår veterinär har varit här och kollat till Rex utan anmärkningar. Alltid skönt att veta efter en sån här helg där hoppningen varit stor och underlaget inte det bästa. Annars har han mest gått i hagen med sin bästa kompis ”Buddy” (Pacino Amiro) och gått ett par lugnare pass. För egen del har jag mest försökt sova så mycket som möjligt, jag tror att vi båda var rätt trötta efter den här veckan!
Nästa vecka gör vi en lite mindre tävling i Peelbergen med Buddy och några av de yngre hästarna innan vi samma helg flyger till Calgary och magiska Spruce Meadows, en av mina absoluta favorittävlingar. Men det förtjänar sitt eget blogginlägg så vi hörs snart igen!
Har ni frågor får ni gärna mejla dem till tips@tidningenridsport.se.
Vi hörs snart igen!
Hälsningar Lovisa
























Följ Ridsport på