Lina Nydahl: Sedan när blev hästkunskap ett tillval?

Det pratas en hel del om att dagens ryttare bara vill rida. Både de som anlitar en ridskola för det hela eller rider privat. Att många av dagens ryttare skiter i hästkunskapen.

Men utbildningsansvaret försvinner inte för att eleven helst vill galoppera.

Detta behöver vi prata mer om. I synnerhet i marknadsanpassningens tid.

När jag red på ridskola ingick teorin i varje ridlektion. Det var sannerligen inte alltid kul. Den gick ändå inte att välja bort, den var ett självklart inslag på precis varje lektion. Min ridlärare Maja skojade man inte bort.

Visitation, mungipekoll och hovars renlighet satte sig snabbt i ryggmärgen. Karledskoll och rent under sadelgjorden. Basta. Likaså det snabba getögat i krubban för att se att mat var uppäten och det inte hamnat skit där i. Just det där sista en lika äcklande som fascinerande del av allt innan vi i led (med minst en hästlängds mellanrum) spatserade ut till lektionen. Med höger pekfinger mellan tyglarna. Som självklart hölls i både höger och vänster hand.

Jag tänker fortfarande på Maja när jag tränsar. På fingret som stämmer av i mungipan. Vikten av pannlugg ovan pannband. På vad ett dåligt rengjort bett kan ställa till med i mungiporna. På stoltheten jag och mina vänner kände när hon gav tumme upp på välfyllda stövskrapor i stallgången när det var rykttävling.

Kunskap som satte sig. Som fortfarande sitter.

Häromdagen fick jag ett pressmeddelande om en ny kurs i praktisk hästkunskap hos en välrenommerad ridklubb i Stockholmsområdet. Sex tvåtimmarsträffar med en hippolog.

Priset? Nästan 3 000 kronor.

Kursen är en fördjupning för personer med några års hästvana. Ridskolan uppger att praktisk hästkunskap redan ingår i verksamheten, tillsammans med teoriveckor och man erbjuder också föreläsningar.

Mer fördjupning är välkommet.

Men frågan vi behöver prata mer om är denna:

Vilken hästkunskap garanterar vi eleven som bara betalar sin vanliga ridavgift?

Rykt. Visitering. Utrustningskontroll. Säker hantering. Förmågan att upptäcka att något inte står rätt till med hästen.

Det måste ingå. Också för den ointresserade. Också för den som har bråttom upp i sadeln. Också för den som inte har tre lax över till en extrakurs.

Tyvärr är det inte självklart på landets ridskolor i dag. Elever dyker inte upp under de där teoripassen som varje termin innehåller. Pass som ersätter ridlektionen och tycks ge någon form av epidemisk huvudvärk hos vissa.

Samtidigt hörs ett kollektivt gnissel om att kunskapsnivån om själva hästen är låg hos dagens ryttare. Jag hör det både från personal på ridskolor, som vittnar om ointresset hos eleverna, från vänner som driver hästföretag och förfasas över hur lite praktikanter från hästutbildningar faktiskt kan från åren i skolan. Och jag hör det ofta i intervjuer med äldre ridsportprofiler (senast Bo Jenå i den här artikeln)

Majas obligatoriska teoriundervisning sitter kvar flera decennier senare. Det är vad en ridskola kan ge. Men jag hör också exempel där ridskolor faktiskt väljer bort. Men ger kunden vad kunden vill ha. Och det är sällan teori överst på de listorna.

Hur ser det ut hos er?