Carl Hedin om åren med ätstörning: ”Ridsporten måste ta ett större ansvar”

Den typiska bilden av en ätstörning är oftast att den drabbar unga tjejer som vill bli smala, men det är många fler som drabbas. Ryttaren, entreprenören och influencern Carl Hedin deltog nyligen på ett seminarium kopplat till projektet ”Våga prata om ätstörningar”, ett projekt skapat av stiftelsen Min stora dag. Själv tycker han det är viktigt att dela med sig av sina erfarenheter.

– Det här är ett känsligt ämne som vi har en stark kultur av att inte prata om, säger Carl.

Drabbades själv av ätstörningar i 20-årsåldern

Carl drabbades av en ätstörning när han var i 20-årsåldern. Kombinationen av att sätta stor press på sig själv, psykisk ohälsa och att Carl växte mycket under kort tid blev starten på flera år av en jobbig relation till mat. 

– Jag är en ganska lång kille så jag fick ofta höra: ”hästarna ser så små ut under dig. Den här hästen ser ut som en och sextio.” Och sen är hästen en och åttio hög. Det var väldigt triggande för mig, men som jag nu lärt mig hantera.

”Jag saknade en kram”

Som värst var det under en period där Carl studerade i England. Han gick omvägar för att inte passera matbutiker, blev lättirriterad och isolerade sig själv. 

– Jag kände mig framförallt väldigt ensam. För mig var ätstörningen också ett rop på hjälp, att jag ville bli sedd. Jag saknade en kram.

För Carl var hans typ av ätstörning en kombination av anorexi och bulimi. Det innebar för honom att han både undvek att äta mat, men också självkräktes efter måltid. Idag är Carl frisk sedan tio år tillbaka, även om tankarna ibland kan göra sig påminda. Samtidigt belyser han att vikt och utseende inom ridsporten är en komplex fråga. 

– Dels håller vi på med en estetisk sport (dressyr). Du blir hela tiden bedömd av någon annan. Det skapar ett viss typ av ideal. Dessutom sitter vi på ett levande djur och vår vikt kommer påverka det på ett eller annat sätt. 

Ridsportens samtal om vikt kan vara triggande

Du som rider både hoppning och dressyr. Ser du någon skillnad mellan de här två disciplinerna när det gäller just triggandet för en ätstörning?

– Man skulle kanske tro att dressyren är den som triggar mest eftersom det är en bedömningssport och det är estetiskt. Men jag tycker även att jag kan se tendenser inom hoppningen. Det finns de som pratar om att hoppningen kommer att gå mer mot jockeysporten, att vi kommer att ha små lätta ryttare. Ett sånt samtal om vikt kan såklart vara triggande för många. Det är triggande för mig också. Jag tror att ridsporten behöver ha ett bredare samtal kring hur vi möter problematik med ätstörning inom ridsporten. 

Samtidigt förklarar han att han känner en oro över de barn och ungdomar som växer upp idag. 

– Sociala medier ökar på de snäva idealen, både män och kvinnor. Där tycker jag att ridsporten måste ta ett mycket större ansvar. 

På vilket sätt då?

– Vi har en sport där du alltid blir bedömd utifrån hur du är och ser ut i sadeln. Flera av våra profiler pratar om att de går ner i vikt inför mästerskap. Det behöver inte vara fel i sig, men det är klart att det blir triggande för många människor med ätstörningsproblematik.