Thomas Magnusson: ”Svensk idrott måste stå upp för sina värderingar”

På förekommen anledning av diskussionerna om Ryssland och ishockey-VM, om länder som inte vill möta Ryssland. Det har fått mig att fundera på en betydligt större fråga.

Varför tar vi avstånd från vissa länder som bedriver krig, samtidigt som vi fortsätter att tävla mot andra länder som också för krig, saknar demokrati eller systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter?

Förstå mig rätt, jag tycker att vi ska reagera när ett land angriper ett annat land. Men varför ska vi göra skillnad på länder och länder?

Antingen står vi upp för demokrati, mänskliga rättigheter och barns rättigheter, eller så gör vi det inte. Det ska inte ha någon betydelse vilket land det handlar om!

Samma värderingar måste gälla för alla

Jag har varit engagerad i föreningslivet under större delen av mitt vuxna liv. Under de åren har jag varit med om många samtal kring värdegrund, demokrati, trygghet och allas lika värde.

Vi ställer höga krav på våra idrottsföreningar, deras styrelser, ledare, tränare och medlemmar. Vi pratar om hur viktigt det är att alla behandlas lika, att barn ska känna sig trygga och att demokratiska beslut ska respekteras, med alla rätta.

Men jag har svårt att acceptera varför vi deltar i internationella tävlingar tillsammans med länder som inte alls lever upp till samma grundläggande värderingar.

Varför ska en liten svensk idrottsförening behöva leva upp till alla våra krav, samtidigt som vi kan bortse från dessa värderingar när det handlar om internationella mästerskap? Det går inte riktigt ihop för mig.

Vi måste våga sätta gränser

Jag tycker att svensk idrott ska ha en gemensam hållning när det gäller länder som bedriver anfallskrig, förtrycker sin befolkning eller systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter.

Det ska inte spela någon roll om landet är stort eller litet, rikt eller fattigt, eller om det finns stora ekonomiska intressen bakom ett mästerskap. Samma regler måste gälla för alla.

Om vi anser att det är rätt att vägra möta Ryssland på grund av landets krigsföring, måste vi också vara beredda att vägra möta andra länders officiella landslag när deras stater gör sig skyldiga till motsvarande allvarliga överträdelser.

Vi ska inte heller utan vidare acceptera att världsmästerskap och andra stora idrottsevenemang arrangeras i länder som systematiskt kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Jag förstår att det inte alltid är enkelt att avgöra var gränsen ska gå. Men det är väl just därför vi behöver gemensamma regler och inte beslut som skiljer sig beroende på vilket land eller vilken idrott det handlar om?

Vad lär vi våra barn och ungdomar?

Inom svensk idrott pratar vi mycket om barnkonventionen och att barnets bästa alltid ska beaktas.

Vi lär barn och ungdomar att visa respekt, behandla andra lika och säga ifrån när någon blir illa behandlad.

Men vad visar vi själva om vi accepterar att idrotta i länder där människor förföljs, diskrimineras eller där barn inte har de grundläggande rättigheter som vi säger oss stå bakom?

Vi kan inte ha en värdegrund som gäller på hemmaplan och en annan när vi åker utomlands. Barn och ungdomar behöver vuxna som inte bara pratar om värderingar utan också visar vad de betyder i praktiken.

Det handlar inte om att straffa enskilda idrottare

Jag vill också vara tydlig med att det inte är enskilda idrottare jag vill komma åt. Ingen enskild individ ska behöva stå till svars för sin regerings handlingar bara för att man råkar vara född i ett visst land.

Det måste gå att skilja mellan enskilda idrottare och ett lands officiella representation.

Men när ett landslag tävlar under sin nationsflagga och representerar ett land som bedriver anfallskrig eller systematiskt förtrycker människor, då tycker jag att svensk idrott måste våga ta ställning.

Men vem ska egentligen bestämma?

Vem ska bestämma vilka värderingar svensk idrott ska stå upp för internationellt?

Är det Riksidrottsstyrelsen? Specialidrottsförbundens styrelser? Några få personer i internationella organisationer? Eller borde inte Sveriges idrottsföreningar och deras medlemmar ha ett betydligt större inflytande?

Vi brukar säga att svensk idrott bygger på demokrati, en folkrörelse där föreningarna och deras medlemmar är grunden. Men då måste också medlemmarna få möjlighet att påverka de stora frågorna.

Jag tycker inte att sådana här frågor ska avgöras av några få personer utan en ordentlig diskussion ute i idrottsrörelsen. Det handlar trots allt om vilka värderingar vi alla förväntas ställa oss bakom.

Låt föreningarna vara med och bestämma

Jag skulle vilja att Riksidrottsförbundet tar initiativ till en bred diskussion inom hela den svenska idrottsrörelsen.

Låt specialidrottsförbunden, distrikten och framför allt föreningarna få diskutera vilka krav vi ska ställa på länder som vi tävlar mot eller deltar i mästerskap hos. Och låt det sedan bli en fråga som behandlas och beslutas i demokratisk ordning på RF-stämman.

Jag skulle vilja se ett gemensamt regelverk där utgångspunkten är att Sverige ska avstå från officiellt idrottsutbyte med länders nationella representationer när deras stater bedriver anfallskrig eller systematiskt begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter.

Detsamma bör gälla deltagande i mästerskap som arrangeras i länder som allvarligt och systematiskt bryter mot grundläggande demokratiska fri- och rättigheter och barns rättigheter.

Det ska finnas tydliga kriterier, oberoende underlag och möjlighet att ompröva beslut. Men framför allt ska reglerna vara desamma för alla länder.

Är våra värderingar bara ord på papper?

Under mina år inom föreningslivet har jag sett hur mycket tid vi lägger på att ta fram stadgar, policydokument och värdegrunder. Vi diskuterar formuleringar, fattar beslut och ställer krav på våra föreningar.

Men vad är allt detta värt om vi inte är beredda att stå upp för samma värderingar när det verkligen gäller?

Jag förstår att det ibland kan få konsekvenser om Sverige väljer att inte delta i ett mästerskap. Det kan drabba idrottare som tränat och kämpat under många år för att få representera sitt land. Det är inget man ska ta lätt på.

Men om vi alltid sätter det idrottsliga och ekonomiska före våra grundläggande värderingar, vad är då värdegrunden värd?

Nu tycker jag att vi måste ta diskussionen

Jag har inte alla svar på hur och vad. Men efter många år inom föreningslivet tycker jag att det är dags att vi vågar diskutera de här frågorna på riktigt.

Inte bara när det gäller Ryssland. Inte bara när det gäller ishockey. Och inte bara när det råkar passa oss. Det handlar om hela svensk idrott.

Jag vill se en idrottsrörelse där vi står upp för demokrati, mänskliga rättigheter, trygghet och barnens rättigheter, oavsett vilket land det handlar om. Jag vill se en idrottsrörelse där föreningarna och deras medlemmar är med och påverkar de stora besluten.

För mig är det ganska enkelt. Om vi ska ha en gemensam värdegrund måste vi också våga stå upp för den. Även när det är svårt, obekvämt eller kostar oss något.

Samma värderingar ska gälla för alla. Och medlemmarna ska ha rätt att vara med och bestämma.

Thomas Magnusson / Långaryd/ Ordförande Hallands RF, Långaryds IF, Vice Ordförande SK Hylte
Ideellt engagerad inom svensk idrott sedan många år tillbaka