Ulrika Fåhraeus om övergreppen i ridsporten: ”Vad har egentligen förändrats på tio år?”

Hur kom det sig att du började skriva om de här frågorna igen?
– Jag blev tillfrågad av Cissi Wallin och Michelle Bedrup på Hon Media om jag ville skriva något. Då började jag tänka tillbaka och insåg att det faktiskt är tio år sedan allt började. Och då kom frågan: Vad har egentligen hänt under de här tio åren?

Hur började det?
– Det var 2016. Lena Sellman på Ridsport hade bett mig skriva krönikor och föreslog att jag skulle titta närmare på kulturen med äldre män och unga tjejer inom ridsporten. När jag började skriva om det hörde människor av sig. Många hade burit på sina berättelser i hela sina liv utan att våga säga något.

Var det någon särskild publicering som blev avgörande?
– Ja, den 10 november 2016 publicerade jag ett blogginlägg om Anna Bohlin och Sophie Jahn, mor och dotter, som själva hade sökt upp mig för att berätta sin historia om övergreppen på ”Hästgården”. Det blev en bomb. Två månader senare hörde Sveriges Radio av sig och man sände dokumentärserien Hästgården, som fick Stora journalistpriset, men som också fälldes av Granskningsnämnden för ”intrång i privatlivet”. Jag hjälpte till med research för Uppdrag Gransknings ”Dold”, som i flera uppmärksammade reportage granskade övergrepp, trakasserier och maktmissbruk inom den svenska ridsporten.

Vad hände sedan?
– Det bara fortsatte. Under 2017 och 2018 kom det enormt mycket berättelser. Det var allt från tonåringar till äldre kvinnor. Den äldsta var över 80 år och berättade om hur hon nästan blivit våldtagen i ett stall på 1940-talet. Hennes hund hade räddat henne. Många andra var kvinnor i 35-årsåldern och uppåt som äntligen ville berätta för någon. Jag har varit väldigt rädd om deras förtroenden.

Vad innebar uppmärksamheten kring de här frågorna för dig?
– Jag blev polisanmäld på grund av ett blogginlägg om en annan förövare. Det var väldigt turbulent under flera år. Jag fick utstå trakasserier och sitta i polisförhör, samtidigt som andra fick priser och uppmärksamhet för sina granskningar.

Kände du att ditt arbete inte fick det erkännande det förtjänade?
– Ja, verkligen. Jag hade dragit i gång mycket av det här och tagit stora risker. Sedan ville man plötsligt inte ens nämna mitt namn. Jag blev så arg och ledsen att jag slutade skriva krönikor under en period.

Varför drog du dig tillbaka?
– Till slut blev jag nästan spyfärdig på alltihop. Det kom ständigt nya berättelser och nya namn. Jag kände att jag behövde tänka på annat. Jag skrev böcker och ägnade mig åt andra saker under några år.

Vad fick dig att välja att skriva om detta nu?
– När nya fall uppmärksammas går det inte att bortse från att problemen finns kvar. Det har blivit en större medvetenhet efter metoo, men jag tycker inte att det har hänt tillräckligt mycket. Männen kan fortsätta sina karriärer medan kvinnorna får leva med konsekvenserna. Många lämnar ridsporten, slutar rida och påverkas i hela livet efteråt.

Du är också starkt kritisk till förtalslagstiftningen. Varför?
– Kvinnor blir dubbelt bestraffade. Först blir de utsatta och sedan riskerar de att själva bli anmälda om de berättar. Det är helt vansinnigt. Jag vill att människor ska kunna berätta om sina erfarenheter utan att behöva vara rädda för rättsliga konsekvenser.

Är du inte rädd för att själv bli anmäld igen?
– Jo, det kan säkert hända. Men jag är 60 år och ska inte söka några fler anställningar. Jag kan ta en kula jag också. 

Vad hoppas du att ditt engagemang ska leda till?
– Om det finns krafter som vill ta det här ett steg vidare och få till en förändring av lagen, då vill jag gärna hjälpa till. Jag ser Cissi Wallin som en modern suffragett i en modern fråga, och stöttar henne gärna i den kampen även om det innebär risker.

Har Svenska Ridsportförbundet en roll i det här?
– Svenska Ridsportförbundet har slutat förneka att problemen finns och har nu olika former av trygghetsprogram. Men där riktar man in sig på att utbilda barnen, istället för att vända sig till de etablerade i sporten och förklara: Det här gäller. Men det skulle ju innebära att säga till vuxna män att ”inte ligga” med barn, elever och anställda. Och så långt kan man ju inte gå.

Tror du att man kan göra skillnad nu?
– Vi höll på i sex, sju år med stormande debatter. Sedan blev det tyst och alldeles för lite har hänt. Nu är det dags att ta nya tag.