Idrott, är det en religion?

Vi som sysslar med ridning måste ju mocka, vi måste ge våra hästar foder, vi bör motionera samt ge våra hästar kärlek.

Men sen likt en religion får vi ju något i utbyte av allt detta slit och likt en muslim med glädje genomför en bön flera gånger under dagen i vetskap om att det gynnar honom/henne själv går nog många med viss glädje ut och fixar stallet åt våra älskade djur. Så får vi ut kärlek från ett djur, ett sykiskt lugn (som i bön/meditation) och glädje.

Hästarna ger mig så mycket, när det är jobbigt är det nästan alltid en lugnande frizon i stallet.

Sen finns det ett mål likt Nirvana, tror jag alla som sysslar med hästar har. Målet kan vara att ha ett starkt band med sin häst/ponny eller att vara topp fem bäst i världen på gymkhana. Och jag tror att alla har en klar bild framför sig hur man ska ta sig till målet, eller hur? Likt det åttafaldiga hjulet i buddhism till exempel.

Jag bara kom att tänka på hur närbesläktat det här med ridning och religioner är. Fast vår gud kanske är vår häst/ponny, den vi betjänar varje dag. I vått och torrt, för vi vet att det är det man ska och i alla fall jag mår bra av det. Vi har också våra ädla sanningar och vårt paradis/himmel/Nirvana/mukit, det vill säga det målet man har med allt jobbet.

Och vi har passionen att gå ut och rida i spöregn, rykta leriga ben, mocka boxar och bära vatten precis som en fotbollspelare har passionen som driver honom/henne att gå ut och spela varje dag.

Det är nog detta som gör idrott så speciellt och heligt. Det är nästan som en religion.

/Paula, en av lärjungarna