”Bilderna som florerat, den företeelsen vill vi inte se, den är inte acceptabel”

Svenska ridsportförbundet inledde på onsdagskvällen hästfesten på Friends med en paneldebatt med fokus på hästutbildning och djurskydd.

Syftet med debatten var att ”informera om Svenska Ridsportförbundets ställningstaganden och policy gällande hästutbildning och djurskydd”.

Debattformatet var valt för att också få möjlighet att bemöta kritiken från, och diskutera med, det femtiotalet åhörare som valt att ägna onsdagkvällen åt denna debatt. 

Orsaken till att debatten arrangerades är bland annat det så kallade dressyrdrev som pågått i framför allt sociala medier de senaste månaderna. Läs mer om det här.

Dressyrprofilen Elisabet Lundholm ingick i panelen. Foto: Roland Thunholm

En namnkunnig debattpanel bestående av Elisabet Lundholm, ordförande för ridlärar- och tränarrådet, Karl Henrik Heimdahl, ordförande för förbundets djurskyddsutskott, Robert Fritz, ordförande för förbundets utbildningssektion, Fredrik Reuterskiöld, FEI Steward General Sverige, Eric Lette, internationell dressyrdomare, unghästdomare och svensk dressyrdomarutbildare, Marie Rhodin, forskare och veterinär vid Sveriges lantbruksuniversitet, Tinne Vilhelmson Silfvén, dressyrryttare och ledamot i djurskyddsutskottet, Sofie Viksten som forskat och disputerat på hästars välfärd vd SLU och Jens Fredricson, hoppryttare och stallmästare vid Ridskolan Strömsholm, fanns på plats i konferensrummet på hotellet intill Friends arena.

Hoppryttaren Jens Fredricson bidrog i debatten. Foto: Roland Thunholm

I publiken fanns åhörare och debattörer med en mängd olika bakgrunder. Gemensamt för dem alla; ett stort och brinnande intresse för hästar.

På plats vid debattens startskott fanns också Ulf Brömster, ordförande i Svenska Ridsportförbundet sedan ett och ett halvt år tillbaka. Brömster inledde debatten med att föklara att den hölls på förekommen anledning och att den var välkommen. Därefter lämnade han den.

Inte första gången ridsport väcker debatt
Eric Lette var en av paneldeltagarna som tog till orda först och han belyste mot bakgrund av sitt mångåriga engagemang i sporten att avarter inom densamma förekommit även tidigare. Bland annat påmindes auditoriet om debatterna kring det smärtlindrande ämnet fenylbutazon, även kallat butta, som användes på aktiva hopphästar långt fram på 1990-talet, även den nu otillåtna träningsformen barrering nämndes.

Dressyrdebatten som föranlett kvällens diskussion har handlat mycket om unga hästar, och Lette plockade upp tråden där:
– Det är svårt för 4-åringar att visas upp, många 4-åringar är inte färdiga. Det är kanske att kräva för mycket av dem att de ska visas? Hur kan vi förbättra och hur kan vi komma överens om hur vi vill ha det? 

Fredrik Reuterskiöld tog till orda tidigt i debatten. Foto: Roland Thunholm

Fredrik Reuterskiöld poängterade tidigt i debatten det som han sedan återkom till flera gånger; vars och ens ansvar att rapportera till domare eller stewards ute på banorna om vi ser en ryttare som rider eller beter sig illa mot sin häst.
– Ser ni något ute på tävling, kom och säg till oss, sade han vid ett flertal tillfällen.

Allt sprids snabbare nu
Att sociala medier delvis medverkat till just den debatt som blossat upp nu var alla överens om. Lennart Holst, uppfödare från Skåne, ställde en av de första frågorna till panelen. Han undrade hur Svenska Ridsportförbundet, SvRF, ställer sig till sociala medier och det ridpsportrelaterade material som delas där, främst av unga människor?

Det som Karl-Henrik Heimdahl svarade på frågan var också det ett konstaterande som kom igen flera gånger under kvällens debatt.
– Det är tveeggat. Ena stunden visas fantastisk sport, så som den ska vara och som vi hoppas att den ska vara, där är Facebook berikande. Å andra sidan finns också möjligheten att visa det som är mindre bra. Det görs och det får vi se som ett varnande exempel. Problematiken är väl egentligen den snabba spridningen. Vem är avsändaren? Och vad är dennes avsikt, frågade sig Heimdahl och uppmanade alla att se på Facebook med viss skepticism.
– Det finns alltid en avsändare och ett syfte, sade han.
– Och min erfarenhet är att det är svårt att gå i polemik via Facebook. Det är ganska lönlöst att föra en argumentation där.

Anders Eriksson var aktiv debattör. Foto: Roland Thunholm

Anders Eriksson, tidigare anställd vid hovstallet, ryttare och erfaren tävlingskusk, som bland mycket annat intresserar sig för skador av bett i hästens mun, var en av de flitigaste frågeställarna denna kväll. Han inledde sin första fråga med konstaterandet att han sett samma problematik inom SvRF länge;
– Man försöker fördriva frågorna inom förbundet, och det beror på många håll på brist på insikt och ren okunskap, konstaterade Eriksson.
– Ser domarkåren vad som är dåligt och gör ni något åt det? Nej. Frågorna har knuffats undan, ni har inte velat diskutera dem över huvud taget. Om domarna inte tar rätt på sin del utan belönar fel ridning, vad ska vi göra åt det?

Eriksson fick flera svar, Robert Fritz var en av dem som bemötte kritiken;
– Basutbildningen är införd i botten nu, den ger överdomarna lite mera kraft att möta problemen där uppe. Men man måste kunna ta i det problematiska. Ser vi en häst som lider så är det upp till alla att ingripa, menade Fritz.

Mer forskning behövs
Men frågan är vad man ska ingripa mot? Tillgången till säkerställda fakta och vetenskapligt underbyggda bevis för vad som faktiskt är ohälsosamt för en häst är snål. Etologen Ulrika Bergvall ställde frågan som öppnade upp för ämnet kunskapsunderlag:
– Vi som har hästar tar ofta hjälp av experter i många sammanhang. Vi låter någon med expertkompetens göra en foderanalys, vi tar hästen till veterinär när den är sjuk och så vidare. Men när det kommer till djurs beteende och inlärning finns många som uttalar sig som inte alls är experter. Jag ser ofta felaktigheter i uttalanden, sade Bergvall och exemplifierade med en artikel i förra numret av Ridsport som fördjupade sig i i den kritik som framkommit mot dressyren.

– En häst på bilden i tidningen gick enligt personen som uttalade sig i artikeln i en viss form av egen fri vilja. Hur vet ni det? Jag ser många felaktigheter i uttalanden och efterfrågar fler proffs, riktiga experter på beteenden.

Under debattens gång återkom Marie Rhodin och Sofie Viksten, båda akademiker med stor erfarenhet och kunskap från den akademiska sidan, också till samma problematik; det saknas på vissa håll vetenskapliga fakta och utan fakta är det svårt att forma regelverk, generella råd och rekommendationer menar de.
– Jag har också läst senaste Ridsport, sade Sofi Viksten.
– Min spontana tanke efteråt var att det också saknas definitioner. Vad är bra hästvälfärd? Hur kan man mäta det?
– Mer forskning på just beteendeavläsning krävs, sade Viksten.
Marie Rhodin tillade senare under debatten att den forskning som finns ofta tittat på momentant lidande, alltså hur hästen upplever något i stunden.
– Det finns ingen forskning som tittat på långsiktiga psykiska och psykiska effekter på tävlingshästar. Vi vet faktiskt inte ens om det är bra att hästen går på tygel, eller med huvudet rätt upp. Det som är mätbart med hjälp av tester i dag är ofta kopplat både till fysisk ansträngning och stress. Det är svårt att mäta vad som är psykisk stress eftersom man får samma stress-svar.

Förbundet måste sätta ner foten
Viksten fick medhåll i sak av Flemming Winberg, hästspecialist och kirurg, som deltog i debatten med ett flertal inlägg och frågor.
– Vi har relativt lite forskning på vad som händer med hästars välmående när vi pressar dem att göra som vi vill. Här är det viktigt att förbundet ändå tar fram riktlinjer och sätter upp regler. Djurskyddslagen är bra men säger inte så mycket om vad vi kan göra. Om ridsportförbundet har klara regler så kommer vi väldigt långt. Förbundet måste sätta ner foten för lagstiftningen räcker inte. Om förbundet har regler kan vi vanliga ryttare följa dem.
Flera gånger under debatten återkom både paneldeltagare och frågeställare till individens ansvar. Inte bara för att rida och hantera häst med stor respekt för djuret utan också ansvaret att säga till när man ser någon annan rida på ett sätt som man upplever som skadligt för hästen.

Jens Fredricson belyste en av orsakerna till att det kan vara svårt att göra just det.
– Ridning är personligt, en konstart enligt många. Kritiserar du en ryttare finns risken att de blir helt knäckta i minst en vecka, eller en månad. Men säg till ändå, fastän det är jobbigt. Ryttaren kanske blir generad, känner sig dålig och dum. Det är väldigt känsligt och man visar respekt mot människan. Men det får aldrig vara så känsligt att det går ut över hästen, sa han. 

Jens Fredricsson betonade ytterligare varje ryttares eget ansvar – inte bara att sköta, belöna och fostra sin egen häst på bästa sätt, utan att också sträva ”lagom högt”.
– Varje ryttare har en känsla för sin häst, anar hur den mår. Mår min häst bra, trivs den med det arbete jag ger den? Är det jag kräver av den krav som ligger på min hästs nivå eller strävar jag rent av för högt med den?
Fredricson lyfte också frågan om tillgången till uppdaterad information, inte minst för unga och nya ryttare.
– Ridhandboken är bra, men ingen läser den. Vi måste hitta nya sätt att informera och förevisa bland annat form, balans, rakriktning och stöd. Informationen måste göras enklare att ta till sig.
Han nämnde något som också flera andra panelmedlemmar vidrörde under debatten. Det faktum att alla hästar inte är byggda för, eller tränade, att göra allt.
– Att träna med sin häst tar år av gymnastisering, det handlar om att arbeta med 2-5 års framförhållning. Att få en häst att dansa fram som Tinnes hästar gör kräver dessutom en enorm skicklighet i hela inverkansridningen. För att ungdomar ska förstå det måste vi hitta nya sätt att förmedla och påverka så att vi undviker den typ av dålig ridning som vi pratat om här.

Mer film från förbundet i framtiden
Som en av flera åtgärder för att motverka fel ridning och för hästen osunda utbildningsmetoder berättade Robert Fritz att SvRF just nu tittar på möjligheten att ta fram filmer som tydligt visar mer av vad som är rätt och fel.
– Det är på gång inom en snar framtid, till alla grenar, sade han.

Svårt att leda saken i bevis
Dressytränaren Traudi Björling var på plats för att ställa frågor till panelen och lyfte bland annat frågan om inte dålig ridning blivit mer accepterat och legitimt de senaste åren, även på högre nivå? 
– En del av landslagsryttarna lever inte som de lär, bakom stängda dörrar bevittnar många hur toppryttare faktiskt misshandlar hästar. Det förekommer i ganska stor utsträckning, inte hos alla, men vart ska man vända sig om man ser sådant, om man dessutom kanske är rädd för repressalier, frågade Björling.
Karl-Henrik Heimdal replikerade:
– Är det djurplågeri ska det polisanmälas och hanteras enligt svensk lagstifning, sade han, men medgav samtidigt att det kan vara mycket svårt att leda saken i bevis och att det dessutom kan vara psykiskt påfrestande för anmälaren.

Sofie Viksten vill ha mer forskning på hästars beteende. Foto: Roland Thunholm

Sofie Viksten tillade att vid djurskyddsärenden då även länsstyrelsen är underrättad finns möjlighet för myndigheten att dra in tillståndet att bedriva professionell verksamhet, ett mycket kännbart straff för den ryttare som också driver eget företag.

Mot slutet av debatten kom flera av frågorna och svaren att handla om dressyrhästens önskvärda form och de krav som tävlingsreglementet ställer. Vad innebär det egenligen när hästen går i form? Handlar det om balans eller bara om att den har en böjd nacke, frågade någon i publiken.

Frågorna om exakt form och bärighet fick inga tydliga svar från panelen, vilket kanske sätter fingret på någon av alla de slutsatser som trots allt gick att dra efter denna kväll av initierad debatt. Elisabet Lundholm, som delvis modererade debatten, avrundande kvällen med att öppna för hur förbundets Code of conduct – uppförandekod – kan diskuteras och fördjupas framöver.
– Vad är det vi har att förhålla oss till, frågade hon retoriskt samtidigt som hon redogjorde för sin egen inställning till ny kunskap.
– Jag lär mig något nytt varje dag. Det är förmätet att säga att så här är det, för alla, alltid. Hästar är individer, man måste jobba varje dag med att lära sig läsa, försöka förstå och hitta samspelet. Men att stoppa in hästen i en millimeterform för att alla ska vara nöjda, det köper jag inte. Vi måste vara mycket mer ödmjuka än så.

Vad finns att göra?
På frågan om vad som rent praktiskt finns att göra, vid sidan av att polisanmäla rena djurmisshandelsfall, svarade Lundholm att det finns gula kort för domarna att dela ut.
– Som ordförande i tränarrådet får jag ibland samtal från oroade personer som sett det som de uppfattat som djurplågeri. Om det finns tydliga bevis tar vi en dialog med personen det gäller. Men det som allt gäller nu, de aktuella bilderna som florerat, den företeelsen vill vi inte se, den är inte acceptabel, fortsatte Lundholm.
Fredrik Reuterskiöld fyllde i;
– Det är mönstren man måste komma åt.

Lillemor Wodmar, generalsekreterare för Djurskyddsföreningen, poängterade att ämnet djurskydd inte alls står att finna på SvRF:s shemsida.
Karl-Henrik Heimdal replikerade;
– Vi måste väcka frågor till debatt inom vår organisation. Jag föreställer mig att det också kommer att avspegla sig på vår hemsida så småningom men det är inte en debatt vi har haft i djurskyddsutskottet ännu.

Terése Edholm hade rest från Bodens Ridklubb för att delta i debatten. På ridklubben hon representerar har ledningen, inte utan protester, infört regeln att enbart licencierade tränare får hålla i träningar på klubben.
Markku Söderberg från SvRF uppmuntrar initiativet och rekommenderar att klubbarna gör det till en regel, men i dagsläget har förbundet svårt att ställa sig bakom ett sådant krav från centralt håll.

Slutligen tog Louise ”Loi” Lindström, beridare och bloggare hos tidningenridsport.se till orda och uppmanade alla som deltagit i debatten att också tänka på hur vi bemöter kritiken utifrån, i ett vidare perspektiv.
– Alla vi som sitter här inne vet att vi sätter hästen främst, men de som inte känner till vår värld inifrån alls vet inte det. Hur bemöter vi kritiken utifrån på ett konstruktivt sätt framåt?

SvRF:s informationschef Lotta Amnestål avslutade debatten med att uppmana alla som har fortsatta synpunkter gällande förbundets arbete kring detta att ta kontakt. Elisabet Lundholm utlovade en ny debatt framöver men något nytt datum för en sådan är inte bestämt.

Text: Mia Sahl